Jag ligger i sängen på behandlingshemmet, jag ser en spindel i taket rakt ovanför mig. Någonstans mellan sömn och något buddhistiskt zentillstånd, som får tiden att gå, märker jag ej dess väg. Timmar går, den är inte längre i taket, jag tittar ner på golvet från den ovanligt höga sängen, och ovanligt tjocka madrassen. Den är mindre än en centimeter från sängkanten på golvet, mellan sängen och den fula lilla mattan. Uppochnervänd död. Jag tror dess väg var min väg. Drömlös sömn eller ett liv utan minne, någonstans där alla vägar leder till, där allt är lika.