Depersonalisationssyndrom ska vi kalla det nu.
Eller overklighetskänslor.
Ska dock inte ses som nån form av psykos !
Ses lika vanligt som tvångssyndrom.


Det är ibland som att vi svenskar bara älskar
att hitta på nya namn på vårt psykiska lidande.


Sanningen bakom de allra flesta av våra
vanligaste psykiatriska diagnoser är att personen
blivit bemött på ett sånt sätt i barndom och uppväxt
att den har behövt dra sig undan i ENSAMHET
för att överleva med vettet i behåll.


Psykisk och fysisk mobbning från närstående
är orsak till att vi blir olyckliga.
Att det ska vara så fruktansvärt svårt att förstå.


För att skydda sig tar man ett steg eller långt kliv
åt sidan för att slippa jävelstyget. Men blir inte ensam
i vuxen ålder. Man väljer ensamheten. Och håller
fast vid den.


Det funkar för många så pass bra att det "sätter sig"
och nära nog cementeras till nåt man senare
ser som något som hör till ens personlighet
och inte något förvärvat.


Det kan låta "jag trivs bäst med mig själv" och
"jag känner mig inte ensam".


Det är en sanning med modifikation man får
ta med en nypa salt. Ingen VILL vara ensam.


En bra psykolog kan bli den kil som behövs
för att man åter ska kunna börja andas
både i ensamhet och tillsammans med andra.


Dvs man får lära sig att hålla distans även
tillsammans med andra så man inte åter
drunknar i det vi har så svårt att se som
nåt annat än jävelskap. Jävlarna är inte där
men hjärnan är så för...t långsam i det fall
det gäller ondska.


Att vara sig själv i sällskap är svårt.


Samtidigt som psykologen är likt en kil
kan man se honom/henne som en bro
man kan gå framåt på. Men också tillbaka på.


Den dagen som ensamheten inte hjälper
mot smärta får man hoppas sammanfaller
med den dag man vill ha andra i sitt liv.


Att längta ut ur kokongen man behövt
sen uppväxten......och upptäcka hur mycket
sköna lirare det finns på jorden.