det är sorg i lunden på berget
kramsnö och is
brottade ner Lorbergii under natten
knäckte vackraste vännen vår
sommarens förföriska skönhet

invirad i sin gröna fjäderboa
bar hon stolt de papperstunna
de vita stjärnorna
uppträdda likt silke på tråd

fåfängt speglande sig i dammens blå
svalkade hon skönt våra raster

Insititia gick samma öde tillmötes
gammal och trött gav hon efter
och la sig raklång över gatan

men se där står de de unga
tiotalet gängliga ättlingar
sträcker på sig i skuggor av Thuja
drömmer framtidens daggblå frukter
må de stilla vårt tungsinne
vårt vemod den mörka dagen efter
må de bevara oss ömt i minne