Vi är på väg
genom ett nattligt krigslandskap,
Anna, jag och två, tre till,
mellan ruiner, ruinkullar,
längs en stig
som ser ut som en fjällstig
på en sidomorän
mellan de mörka silhuetterna
av genomskjutna byggnader

Högt upp på en höjd
på andra sidan dalen till vänster
kommer morgonsolen – eller kvällssolen - åt
över ett tempel med tinnar och torn,
i stark kontrast till de mörka ruinerna

Jag säger till Anna att jag måste stanna
och ta en bild, fumlar med kamerans inställningar,
medan Anna och de andra fortsätter,
för att inte försätta sig i onödig fara

Templet liksom flammar och strålar
i solens brutala belysning
högt upp på bergssidan

Jag fäller in kameran i fodralet igen,
och fortsätter efter Anna och de andra,
men förlorar dem ur sikte i dunklet;
ser dem inte, hör dem inte

Samtidigt upptäcker jag,
på en grusväg nere i dalen bakom mig,
en grå Volvo Duett som letar sig fram
i spillrorna, långsamt, osäkert

Jag känner oron
att kanske bli betraktad som en fiende,
och beskjuten

På stigen stöter jag oväntat på TV-reportern
Carl Fridh Kleberg
Han är upptagen med allt det som en utrikeskorre gör
mellan satellitsändningarna,
men han är helt ensam i ruinmörkret
och ger mig en del råd
om hur jag kanske kan ta mig ner
och genskjuta Anna och de andra,
men jag känner en obehaglig oro
över att kanske inte hitta dem