Mina rum lutar sig ifrån,
står och stampar,
jag känner det...

Bokhyllorna, djupa, högresta,
från golv till tak, överbefolkade
av böcker och fonogram,
står bortvända, otåligt väntande,
lutade mot varandra, ryggarna mot mig,
pärmarna ihop, viskande:

”Han har blivit gammal.
Kan inte hålla jämna steg;
vi borde ta oss till Rönnells antikvariat!
Han skrev ju för länge sedan ett överlåtelseavtal;
en donation som skulle falla ut under vissa förutsättningar
Han kommer ju aldrig ens att öppna de flesta av oss,
långt mindre läsa oss,
och inte många av alla skivor kommer att höras
i dessa rum
Vi är för mycket för honom!
Vi har vuxit honom över huvudet!
Vi är kvicksand för hans intellekt!

Han är fullt upptagen
med att läsa in sina dagböcker
och cykelträna
sin gamla kropp

Dessutom överger han ju oss
långa tider,
månadsvis, ja, ibland halvårsvis,
för att vistas långt uppe i norr
med en kvinna, en katt och några hästar

Varför ska vi finna oss i denna underordnade roll?”

- Och jag kan förstå deras inställning...

Jag är alltmer gäst i en gammal verklighet,
hos allt jag samlat;
allt mer en främling i ett avlevat liv
vars restinnehåll jag nätt och jämnt håller gående
medan jag sitter på en pinnstol
framför en mikrofon
och spelar in mina anteckningar
från tidigare liv,
mellan mina långa träningssessioner
i jakt på det förlösande, förlåtande endorfinet;
det glassiga lacket över ett krackelerande själv,
som jag förtjänar i den absoluta, syrerika påtaglighetens
taktila nu,
klädd i merino
och tekniska träningskläder
runt Lid och Sibro

Ja, jag har vuxit mig över huvudet;
blivit en motvillig dödsboförvaltare,
medan hyllorna darrar i harm
ända upp i taket,
och bokstäverna rasslar som vassrör
i litteraturens kulturlager
omkring mig