Stormen piska och slog, det var mörkt, det var kallt

Uti fyrtornet satt där en man

Han var kommen till åren och fårad och salt

Och i ådrorna havsvattnet rann

Sedan snart tre decennier han vaktat sin fyr

Och säkrat dess sken över vågor

För alla de sjömän som orädda styr

Sina skepp efter bästa förmågor

Runt blindskär och grynnor där andra gått på

Där kvinnor har mist sina makar

Där stormpiskat hav utav hävd krävt att få

Deras liv, dessa olyckans krakar

Fyrvaktar Per, som var fårad och ärrad

Tog en sup och bröt sig ett bröd

Han var trött, han var sjuk, han var skärrad

Och han kände sig nära sin död

Till våren hans pass skulle ändas

Och fyren ge sken av sig själv

Och åt honom själv skulle ländas

Att vila från avslutat värv

Men plötsligt, en andnöd så smärtsam

En kramp uti bröstet han känner

En känsla allt annat än lättsam

I hjärtat som svider och bränner

Fyrvaktar Per segnar ner och är döder

Och fyren strax slutar att glimma

Nu blev i stor nöd våra sjöfararbröder

Som seglar i mörker och dimma

Det gick som det gick, fyra skepp slogs i delar

Och aderton sjömän försvann

Att fyrens belysning helt tydligt ju felar

Stod klart när besked kom till hamn

En båt sändes ut till Pers ensliga hus

På ön där vår fyr syntes släckt

Där hittades Per ibland loppa och lus

Stelfrusen med hjärtat sitt spräckt

Ja, så kunde det gå förr i tiden ju

Innan hjälpmedel utan bemanning

Att mycket var sämre förr än nu

Det håller jag nog för en sanning