Vi förbinder varandra
och ingår en förbindelse
ett förbund
en förtöjning.

Vi töjer varandra
och tillvarons gränser
som seg tältduk
en fosterhinna att spräcka
som våren spräcker vintern
i tusen kalla skärvor.

Jag har förbrutit mig
mot det brustna i mitt liv
förblindat mig
bakom tunna ögonlock.

I mörkret
är det omöjligt att se mörkret.
Svart i svärta försvinner
svart i svärta drunknar
märkliga, mörkliga tankar
väntar inte på att formuleras.
De lever utan ord
bortom språk.

Vi behöver ett ord
som en skär genom mörkret
som en ljuskägla.
Ett ord för varje begynnelse
och varje slut.

Vem vet om hjärtats värkar
lungornas födslovåndor
med varje nyfött andetag
kan föra oss längre hem?
Närmare bort?

Vi behöver
en tyst ton
offrad i gryningen
tömd på blod.
Ett ljusligt ord
som öppnar horisonten
som en ask.