Upptäcker att jag inte riktigt minns vilket som är mitt allra första medvetna intryck av Slottsskogsparken, och således ej heller vilket precist ställe det skulle kunna tillskrivas. Därmed gör vi istället en liten kavalkad genom de tidigaste glimtarna, mitt i 80-talets sammansatta spår :

Fredrik A har i sällskap med mig hittat till de ringlande backarna med djuren. En påse blandat bröd har givetvis blivit medplockad - utifall vi skulle komma tillräckligt nära getterna, älgarna eller några främmande fåglar. Vi har tydligen blivit betrodda att promenera här alldeles på egen hand (kanske är det endera förälder som ska möta upp om någon timme - eller så var vi äldre än jag minns). Fredrik A har en smula bättre koll på djuren och naturen än jag ännu - men så är han ju född redan på våren, och jag på hösten. Vi skiter väl i ändernas dammar därnere, för vi ska uppåt?! Den ena backen snurrar till och förgrenar sig nyfiket in i nästa backe....

....i ett parallellt minne har vi klivit in på Naturhistoriskas muséum, blott vi bägge skolpojkar längs tomt ekande, vuxna salar. Där finns som ni vet varelser som aldrig kan leva ute i den omgivande parken. Såsom en ihopmonterad, äkta val och de siamesiska tvillingarna i gula burken förstås.. När vi åter knallar därute är det mesta omgärdat av tunna stängsel eller tjocka träbalkar, men känns likafullt öppet och närgånget. Ingen aning huruvida vi cyklade eller åkte spårvagn hit (blandar säkert ihop med senare cykelturer).

Skogsdungarna är fulla av publik. En av bröderna Herrey(s) skall springa i Göteborgsvarvet. Yes, people har väl tagit sig hit för miljoners andras skull också. För mig var existensen av detta löparlopp toalt obekant, fram tills idag. Dock Herreys musik känner jag gott till, mer än blott de gyllene skorna. Har åkt hit med min familj och våra brittiska grannar. Vi har aldrig tidigare knallat omkring runt Bragebacken - ännu mindre sett backhoppning någon vinter. Nu är här bara somriga folk och träd och högtalarens rop överallt. Huruvida vi någonsin urskiljde Per eller ej, förblir höljt i skuggornas bländande sol.

(På den här tiden finns ingen tillstymmelse till freesbe-golfbana. Ej ens den vanliga minigolfen vid Björngårdsvillan har jag upptäckt med pappa - det blir några säsonger senare, fast en evighet tills banorna uppstår vid Linnéplatsen istället. Ett ihållande mysterium är varför vår fotbollsklubb heter just Slottsskogens IK, med tanke på att alla vi killar i laget bor i Högsbo åtskilliga stenkast därifrån?! Nå, såhär retroaktivt känns det fint att ha fått spela i gröna dressar med gulvita inslag.)

Med min stora granne Malin går vi längs de spridda stånden och clownklädda försäljare direkt på gatan. Vill minnas att Malin just skaffat en gasballong till sitt lilla barn. Rosagredelint glänser den, likt ett påhittat solsken mellan molnen, precis som i en riktig nöjespark. Barnet vill väl hålla ballongen i dess snöre, men det går sådär. Vi märker hur gasballonger svävar mycket lättre mot himlen än ballonger uppblåsta med munnen. Vad väte och helium, syre och koldioxid är, har jag än så länge inga begrepp om. Inte ens låten om de 99 luftballongerna på tyska, eller vanliga röda på engelska, har jag hört vid denna populära tid.. Vi undrar om ballongen någonsin kommer att komma till Jorden igen?! Jodå, men vid det laget kan den mycket väl ha exploderat, påstår någon.