På rygg i sista mars förmiddag
med kuddarna uppallade
bakom mig
och knäna uppdragna,
läser jag i Jonathan Lindströms
Sveriges långa historia,
med Werner Durands susande,
brusande Schwingende Luftsäulen
ur de stora golvhögtalarna
vid fotändan

Varje morgon är en tröskel
att ta sig över

Jag inser att det inte är onormalt
att må rödsprängt grått,
att tvivla på behärskningens käckhet,
på kroppslig hälsa
i varje ny soluppgångs mentala ingenmansland;
ett tabula rasa som kräver ny fräsch framdukning;

Ja, det är inte så särskilt att rädas egen död
och andras;
förskräckas inför dråpslag, nära eller fjära

Förnimmer gör jag hjärtats trolltrumma
djupt i kropp och historia;
stafetten genom tidsåldrarna,
svindlande långsträckt
redan på den tid Lindström ser
redan i början av sin bok;
för 14000 år sedan;

förhistorien som passerar
genom min bröstkorgs fuktiga håla
som en padda skuttande genom ett kärr,
tuva för tuva,
genom dottern Josefins främlingshjärta
till barnbarnet Santiago
som fyller min fantasi
med framtiders tunna väldighet,
sannast i det lilla barnets förströdda koncentration,
avslappnat fokuserad i sandlådans världsvälde
och Durands andedans runt intellektets lägereld,
gnistornas fjärilsfladder ut i natten,
upp i stjärnorna,

och i trots mot svaghet och slutstappel
är det inget onormalt att rädas död
och rättvisans renande eldbegängelse
i utkanten, alltings utkant