Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Spegeln del 4: Det inre barnet

Jag drömde otaliga mardrömmar om att falla kilometer till marken och att som liten springa efter min familj, gathörn efter varandra, de skrattade.
Ola de fucking skrattade och jag sprang efter tryggheten jag önskade i dem. Det var deras fel. Det var hennes fel. Hör du det mamma det var ditt fel!
De kritiserade mig, du kan inte kritisera en 10 årig konstnär de smekte mig med en slägga de stampade ut mig, mitt ljus, var fan är mitt ljus nu då va!??
Du förstår jag har läst på för psykologen sa att jag har Borderline. Min tillhörighet. Jag blev tvungen att studera mitt hemland. Vet du vad texten sa. Förutom att till punkt och pricka nita in in varje ord exakt så som jag känner det berättade texten längre ner att de kritiserat mig till den grad att jag blivit tvungen att förekomma för att inte förekommas. Jag blev tvungen 10 år gammal att genomlysa mina mörkaste vrår. Kalla ut odjuren och namnsätta dem, peka och skratta åt dem jag var så rädd att jag kissade på mig. Men jag gjorde det jag installerade takbelysning i helvetet och snart var avgrunden vitare än dagens klarhet. Vart enda möjligkommande felsteg belystes och medan min styvfars tanks välde över min mark under feghetens flagg stod mina fort stadigt. Hans kanoner var pil och båge mot mina vallar.

Ett problem. I mitt hemlands välkommsttext följer informationen att medan omvärlden inte rasar i krig utvecklas de. Deras relativa fred ger möjlighet åt studier i musikkultur, mat, mode, struktur, interpersonella relationer, konflikthantering med mera medmera med mera. Texten samlar alla dessa framsteg i att säga att de utvecklar en personlighet. Deras fred ger dem chans att utveckla en personlighet. Du vet en sådan som inte jag har!

Det är här jag är och du besöker mig. Är det betongen, dammet or is it just me? Va? Varför ser du mitt håll? Varför andas du det torra stoffet och varför i helvete står du o lipar. Blev du förnärmad av sanningen. Det är mörkt men du ser hur starkt jag står när historien försöker blåsa omkull mig, jag drar inte på en min när minnena hamrar min insida och omvärldens hån spott och spe kan varken väta eller förlöjliga min oklanderliga stil.
Se runt mig, du ser inget annat än grovt målade väggar, du ser golv och lågt till tak och oändligt jävla mörker. Det är allt du ser va eller hur? Titta nu på mig, titta på mig, sluta grimasera och titta på mig. Du ser en spegelbild av rummet. Jag är poesin som fyller tomheten och fyller den med det ingenting jag växte upp till att bli.
Jag är gråten i lyckan och sorgen. Jag är konsten att beundra.

Vet du vad jag hatar med dig. Just det där, det du håller på med nu. Du gråter utan tårar. Lipar man så lipar man, det rinner vatten o snor o man skriker o man slår. Du vrider sönder dina glasögon du slår i väggar och säger att nån lider av ett klassiskt fall av dum i huvudet.. Men du du du gör ju ingenting du bara står där med en sned min och en skarp blick och rycker sakta. Människan gråter för att kalla på hjälp, för att be om undsättning. När jag gråter hissar jag flaggan upp och ner när du kvider eller vad du gör målar du staketet. Vita staket förändrar inte världen. - Se på mig då! Se mina tårar!




Skapa | Skriva av Ola Bremer VIP
Läst 74 gånger
Publicerad 2022-03-31 19:05



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ola Bremer
Ola Bremer VIP