dig jag ritade gränslöst
hängavs tills jag storknat knådad formskapt i din avbild och den var trång
älskade fågelskådare jagat bort naturliga förövare
nu smuttar de sakta på lekamen bål blod fotsvamp
lade dörren på glänt för att studera den vidare
säsongsskiftningarnas slav aldrig sett något vidrigare
du som hängett dig mina minsta nyck,
skred storsinnig förbi vanföreställningar jag smekt vi hånat ihopsatta nätter på raken du somnat i mig du fått fristad i mitt innersta holken vi smuttar men fältet kalnade på sevärdheter skrider du vidare till det du var skapt för vars avbild var inte mitt gulnade bråck azurblå sångare likvärd att förändra ditt liv min make.
när du dog hårt alltför ung slungade jag stenar, trä, förkolnat trä i havet
men ditt ansikte gick tillbaks till det drömska punarvasu
och för stunden ersatte kroppskontakten sömn och mat
tack. oavsett vad påmindes jag i stämmor av andras visst stämmer det att jag älskar dig sade han av tusen färger fast jag älskar fortfarande när du pressar ansiktet så mot glas och känner hennes beröring i bruset och jag älskar det när slaget slår och jag älskar brödet och vinet att sätta nytt liv i mig jag älskar formen smärtan tar men paralysen aldrig tar överhanden igen. det är mitt liv igen och jag ger aldrig tillbaks det stå ansikte mot ansikte med honom som varken vågar ringa på dörrklockan eller knacka men ha tålamod det är så angeläget för om intimitet är äktenskap gifter vi oss varje gryning du är först i mitt huvud vigs vi åter vare sig du vill det eller inte vigs vi åter vigs vi åter älskade vigs vi åter.
och jag kommunicerar med min älskade genom de klick och blipp som tillhört honom som bucklorna i ryggraden våra nervbanor lekt sig längs, förkortningarna vi prövat oss fram till
någonsin och hur kunde jag släppa dina sömnspasmer tandgnissel min skadeglädje tillfället för allt ömmare handtag. porslinspojke puttefnask
och den som står sist skrattar längst
jag formade dig ja jag tog dig till nåder men erkänn
tur var avgav vi inga riktiga löften