Det är då så jag får luft. Genom din strupe. Då min röst tystats och knäfallit inför det som kallas allsmäktighet. Jag kan inte säga att det är en akt av underdånighet. Mer intuitiv mullrande bevekelse. Kanske befinner jag mig på minerad jord. Och lamslås i stället för att springa.

Kanske bryts tystnaden i den konstgjorda andningen. När pulsen återfår sin rytm, den jag gärna ser som trummande genom täta bladverk. Och även om rösten är svag så vet jag att den är min.