Har precis lagt på efter att haft luren mot örat i en halvtimme
av icke påmind ensamhet.
Fast det är två veckor kvar tills vi ses så river saknaden värre än någonsin.

Det är varmt men kattungarna smiter ut om jag öppnar dörren. Särskilt den lurviga och nyfikna vill nosa i sig en smula frihet.
Men inte ens små tassar kan stryka bort ensamhet. Inte de dammiga radiohögtalarna heller.

Vet inte ens vad en sådan nyfödd halvfobi kan grunda sig på. Vanan att ha folk överallt som man tagit förgivet det senaste året kanske? Eller bara någon inre konflikt.
Hursomhelst måste jag nog ringa Jenny nu.