Jag ligger på rygg i sängen och tittar uppochner på natthimlen genom det oklädda fönstret, på diffusa moln som glider fram i mörkret och undertecknar det nattliga fredsfördraget.

Sovdags för länge sen men jag vill dröja mig kvar i nattens gåtfulla fråga en minut till, några sekunder till.

Men är natten stum, döv, blind och utan doft? Är allt som strös omkring den endast dagens kvarglömda grejer? Som tofflor på en strand medan ovädret drar in. Glasspappret halvt under sanden.

Jag ligger kvar på rygg i sängen och tittar uppochner på natthimlen genom det oklädda fönstret. Pannan rynkad och halsen böjd, irisen riktad ut vid det övre ögonlocket. Kroppens natt.