Den gula ankungen (11)
det är när tystnaden är här,
det gula växer till en ocean av knivskarp längtan till oss. Inatt finns det inga gula rosor att begrava, iklär mig spökena, färgar de i toner av det gula. Pryder dem i täljda stycken likt en krans över huvudet, firar vårat minne genom bilder av vår kärlek , upphetsningen, sköna sköna, hjärtat som sväller, det bitterljuva onda, tårarna i lyckan oändlighet av kransar gula,
mitt slags svek. Hjärna eller hjärta mamma, pappa han som aldrig kunde leva utan mig. Min sjuka bror min innersta skada
inatt målar vi över paletten stryker färgen över svärtans kladdiga palett de mörka tonernas förvridna sorger. De mörka tonernas galenskap i mig räcker dig min pensel skaftet kniven
du klär av mig alla mina kläder stora djupa tag om höfterna svanken lyfter jag och i den gula målarfärgen flyter kroppen över hela skadan. Skälver vid orgasmerna som enbart du har kunnat sanningsenligt skapa till en sinnlighet utanför de mänskligaste skalorna,
Fri vers
av
smultronbergen
Läst 81 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2022-04-10 03:25 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |