..ju fler dagar som gick, ju närmare dagen jag kommer skulle mjukna, vekna och förlåta, men så är det inte. 
Inom mig finns ett slags raseri, inte av ilska. Inte av att vilja till hämd, men ändock ett slags raseri. Ett raseri som håller mitt hjärta i ett stenhårt fast grepp i sin knutna hand. En hand där man mellan fingrar ser hur hjärtat pulserar fullt av liv, fult av glädje. Fyllt av kärlek.  
Visst. I allt detta finns en rädsla, en ångest och ängslan .. hur kommer de få välkända stegen i trappan att kännas, hur kommer det vara att öppna en dörr till en hall jag så väl känner, kommer jag att känna igen trappen, kommer jag att känna igen hallen. Kommer kvinnan som står där i hallen att vara välkänd för mig, eller kommer allt detta, trapp, hall, kvinna vara något främmande. Någon annans.. men i alla dessa 'omtumlande' känslorna ängslan, ångest, rädsla så är det raseriet i mig som övertar och banar min väg, vår väg. Aldrig ska jag svikta igen

trots mitt fasta grepp ser jag ingen rädsla i dina ögon, bara
 vilja

trots tårar i dina ögon ser jag ingen sorg, bara   
lycka

trot ränder på din hud hör jag ingen smärta, bara   
kärlek

trots raseri i mitt sinne ser jag ingen ilska, bara 
vilja, lycka, kärlek

och

beslutsamhet