Idag är jag befriad från anledning;

besöker Folkets Parks friluftsscen i Skitköping
efter att ha injicerats med dos 4
i en byggnad på området

The Who spelade där 5 juni 1966,
fortfarande med Keith Moon vid trumsetet
när min generation var i sjuttonårsåldern

Idag behöver jag inte ge mig i kast,
kan ligga under min tunga indiska yllefilt
och låta Glenn Gould hamra ut franska sviter
som silversmeden Anna-Stina Åberg sina smycken

Jag undandrar mig,
undviker MTB och rullskidor,
underlåter, låter vara
i injektionsdagens biverkningsvaka,
vilar som en mätt katt vid foten av sedvanan,
tanklös, berolåtande,
omsvävad av drömtydningens hovrande
på ljusets infallande puls,
utsträckt i anledningslöshetens horisontalis

Jag är ett infall i tiden,
vars utfall ligger bladfört
i dagarnas bok

Vi hör suset genom publiken
och aspdungarna,
sköter palliativet i Moabs ödemarker;
sigillerar troskyldigheter, trandanser, trancedanser
och treoenigheternas misshälligheter,
lyser med frånvarons lumière noir
i Bachs franska lyxsviter
och tankemödans igenvuxna sakristior,
medan solen står ute i Bettna hos Hugo och Engla
och minns min morfar, hädangången 1958

Solens minne är strålande

Ute på F11 talas det vitt och brett
i marketenteriets medlöperier,
medan löpet ur juvren hos kobesättningen nästgårds
blir en förutsättning för min hårdtränings vasslepulver

Det är kakdoppets och takdroppets Pesach

Tystnaden stiger uppför bergssidorna

Kropparna suckar djupt i klädedräkterna,
de profundis

De dräktiga bevärdigar mig med en blick
medan de drar ut gamla synder med pincett
på altar- och stallgångar,
under dopfunternas läckande spermabanker
och boxarnas flugbemängda lysrör

Gamla minnen och opassande tankar
befrämjar astman när dammiga boxbelysningar
har dödstyst sex med kvällssolens släpljus

Norrbottenskogarna är krigsbyten;
sjöarna inget annat än vattensamlingar,
lomrop och gökgäll till trots

Den allmänna uppfattningen är
att det ena följer på det andra,
men, som Sune Karlsson sa:
”Kausalitet är en blyfylld livboj”

Vi kan bryta lystnaden
och gå in i celibatets viloläge,
hur gärna vi än inte vill

Förstärkarna står och morrar
och högtalarna står apterade,
redo att skicka sina brutala stötvågor
genom bröstkorgar och sladdriga kinder

Elgitarrerna ligger spända
som försåtsmineringar
på scengolven

Lögnerna
är det närmaste vi kan komma
sanningen

Universum talar i mig
genom hormoner och dna-bryggor

Jag ser Gud i ögonvrån;
ingen vacker syn

Tamboskapen är ett av missförståndens
största missgrepp

Vildhustrurna viker servietter
i dagordningarna

Datumen rörs ut i absint
och textljudpoesi,
vevlirorna viner i Bretagne,
skratten skvalpar i bersåerna,
adresserna samlas till platsgenomgång
på Lilla Strömgatan 3;
Om Kalsoum i pauserna:
El hob keda,
Amal hayati,
Alf leila wa leila

När vi ser tillbaka på historien
inser vi alltför sällan
att den aldrig var historia
när den utspelades

Det finns bara HÄR och NU

Inget annat har någonsin existerat

Alla platser är här,
alla tider är nu
- som jag i opåverkat tillstånd en gång beskrev det

...men vi är tråkbodda och vrångtrodda

I Norge sitter Albert Aronsen
och hoppas på Harmageddon,
tålmodig och långtrodd
i en kustlinje vars konstruktör fick en plakett
i Liftarens Guide

Jag minns väl
hur besviken han var 1975
då Gud svek honom
och alla 144 000 statsråd
med sin långmodighet

Eli Eli lama sabachthani?

Jag ser hur fotografierna bleknar
i vardagsrummens romboida ljusterapier
medan människorna faller ifrån
som kvällarnas långa skuggor,
galten beständigt suktande efter suggor