Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En gammal viloplats

om jag hade kunnat berätta för dig
att den här staden är byggd
på en gammal viloplats för indianer
som fortfarande påverkar ditt inre
så hade jag gjort det
men jag har inte längre någon mun
som kan tala än mindre skrika ut min sorg

istället så betraktar jag dig
och försöker leda dig
mot ett rosaskimrande ljus
du kan betrakta genom en konvex lins

du hör mig fortfarande inte,
förstår mig inte som du borde
men du vet att jag har
hällt ut flaskorna med sprit i slasken
och ändock är livet mestadels kaos
även om en del dagar är ljusa,
ibland kan jag höra hur du försiktigt
tassar ute på den gröna gräsmattan,
du lägger örat mot en av de grova trädstammarna
och försöker lyssna, uppfatta
hur det egentligen är ställt
med den psykiskt sjuka,
du har sedan länge bäddat min säng
med vitt linne och serverar mig sött thé
varje söndagsmorgon
och jag blandar min kort väl
samtidigt som jag betraktar
odjuret i spegeln, det bländande
ljuset som samtidigt är mörkt
som om det vore evig natt
betraktar även mig
och du gör inte ett ljud ifrån dig,
som ett rovdjur betraktar du mig
när jag har somnat som om du visste
att det är en sådan dag
då jag anfaller, sliter strupen
av förbipasserande

de börjar gräva, de gräver sig ned
genom mossa och mull, de hittar hövdingen,
han som levde på dessa marker
långt innan vi existerade, kanske
en nordisk Sitting Bull, vad vet jag?

jag känner av förbannelsen, den får mig
att lägga mig i mossan, sjunker igenom,
drömmer om ett storslaget slut, kanske
att dränka sig i ett vattenfall, att få hitta
den gömda symboliken i naturen
som ger mig nyckeln att landa
invid en bildsten för att andas ut,
det är så svårt att befinna sig i labyrinten,
att få uppleva att det som är normalt
i själva verket är groteskt och abnormt

andas in genom höger näsborre,
släpper ut luften med den vänstra
men kan inte fokusera utan istället
minns jag Gargantua, en av de
berömda jättarna, frossandet,
det överdrivna i att finnas till
och överhuvudtaget få andas,
en högst märklig handling,
att andas, gör man det även
om man inte tänker på det,
inte är medveten om det?

jag är tacksam för den tid jag inte minns
men även över de distorterade minnen
jag ännu är medveten om, det här
är för all del inte tänkt som ett testamente,
mer som en någorlunda oskyldig inspark
för ett framtida verk




Fri vers (Fri form) av W.F. Maun (17/7 2021)
Läst 40 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2022-04-12 11:19



Bookmark and Share


    Fenger
Visar en riktning.
2022-04-15
  > Nästa text
< Föregående

W.F. Maun (17/7 2021)