- Man kanske skulle åka på en sån där helg så att man kan bli hel någon gång.
Jag ser ut genom fönstret och studerar noga träden vi åker förbi, låtsas att jag inte hör.
Jag behöver inte fundera över vad mamma menar med ordet hel. Inte för att jag vet hur det skulle kännas, men ändå.
Och medan vi åker över bron med de älskande strömvirvlarna under sig hinner jag undra vem som har delarna man tydligen saknar när man inte är hel. Är det människorna som anordnar en sån där helg mamma vill gå på som tycker om att rycka av folk delar av själen för att sedan göra affärer på att ge tillbaka dem. Bara de som har råd kan få dem tillbaka. Sånt är livet.

Inser efter en stund av sans och vett att det snarare är mer troligt att bitarna ligger och skramlar omkring någonstans inuti. Som visarna på mitt gamla armbandsur som hamnade i tvättmaskinen, det med en vit häst. Och att de där människorna på det där helgstället kanske är skräddare snarare än simpla tjuvar.
Men man måste nog själv plocka ut stygnen ett efter ett, säkert med en sådan där slö sprättare som fanns på syslöjden. Blunda för att inte bli blind av blodet som sprutar i ögonen och hoppas att ärren inte blir alltför fula.

– Ja, man har ju sina sår. Säger han som sitter bredvid.
Jaså om det bara var sår kanske det inte var så farligt trots allt… Då sitter man förhoppningsvis fortfarande ihop. Men jag tvivlar på att man är så lyckligt lottad.
Jag brukar nämligen höra hur det skramlar ibland. Så jag vet nog inte alls vad hon menar med ordet hel. Uppenbarligen inte hon heller.