Var och en får välja att plocka med sig :

eight tracks /åtta låtar (eller delar ur längre musikverk) medan grammofon ingår.

one luxury /ett lyxföremål, onaturligt med öns mått mätt, men inget kommunikationsmedel typ telefon är alls tillåtet.

one book /en bok (utöver Bibeln eller motsvarande livsåskådning som automatiskt skickas med).

samt ge motiveringar till valen, gärna bottnade i deras egen livsberättelse. Som flera gäster har resonerat : ingen topplista över världens bästa verk, som aldrig skulle rymmas på blott åtta - snarare de mest personliga ingångarna som kommer fram under övervägandet.

De säger inget om hur länge man förväntas stanna på ön - eller av vilken karaktär den är - så jag bereder mig på värsta scenariot : att aldrig mera få lämna det "rymliga fängelset".

Boken : ANIARA

"en revy om människan i tid och rum"

av Harry Martinson 1953

Måhända ett alltför mörkt och ödesdigert val..? En kulturell och filosofisk skrift som håller förundran levande (/död), skänker såväl sinnlig som andlig spis. Så jag ej förlorar fantasin i denna fysiskt utsatta belägenhet.

Rymdeposet tror jag blir mer heltäckande än ens den bästa roman eller renaste fackbok kunde uppnå. Bara inte dess 103 sånger "spiller över", så jag finge välje färre låtar.

Tillräckligt lång och djup för att aldrig läras utantill - tillräckligt kort och suggestiv för att läsas många varv... (Slår mig att ett seriealbum eller fotobok vore ett bildrikt alternativ, men blir nog ingen brist med saker att titta på på ön.)

Lyxföremålet : KAMERA

inklusive bildskärm & zoom, så den både kan funka som spegel och kikare, förutom dagbok förstås.

Borde ha valt något redskap för överlevnad, men får förlita mig på att händerna och huvudet har ett gott hum om naturliga metoder.

Elström kan man föga räkna med fungerar, så hoppas kameran får med sig åtskilliga batterier?! (Utgår från att en uppsättning personliga kläder samt mina glasögon redan medföljer??).

den åttafaldiga Musiksamlingen :

1

PENNY LANE

med Beatles 1967

Emedan måste välja en låt av världens bästa band, så får bli Pauls på en gång glättigt sociala och mystiskt melankoliska porträtt. Ordrikt nog att hålla språkförmågan vid liv..

Plus att jag länge bodde på Pennygången, det ger hemlängtan sin magi. Med en såpass fantastisk singel-B-sida lär chansen öka att potentiellt förbipasserande stannar och plockar upp en, och det blir knappast några pirater eftersom den låter så snäll.

(Skulle kunna ha varit fräck och tagit hela deras Medley på B-sidan av Abbey Road, bestående av åtta skiftande spår som ibland räknas som ett - men torde kännas bättre att inte ha fuskat, även om ingen längre kunde bry sig - och där återfinns textraden "Once there was a way to get back homeward".)

2

A HOUSE IS NOT A HOME

med Burt Bacharach & Dusty Springfield 1970

Båda dessa musikaliska supernovor brukar jag bli glatt berörd av sedan många år. Redan på varsitt håll - ovan att höra dem ihop.. Härligt att bli påmind om bägge, fastän Dusty tolkat många Bacharach+David-kompositioner på egen hand. Finns många souliga och molniga sånger med Springfield som jag diggar ännu mer spirituellt, men Burt bara måste jag få tillgång till. Brukar förr eller senare återkomma till hans tongångar...

3

DAGBOKEN ("med någon liten krok i garderoben")

med Owe Thörnqvist 1957

Eftersom humorn verkligen behövs hållas vid liv i isolerat tillstånd... Kul barndomsskildring före julsångerna, likt en kortnovell av tonspråk. Bland det tidigaste jag knaprade på i mammas redan då urgamla EP-skafferi (ingen stenkaka).

Tog först TOMMA TUNNOR av Ola Magnell med Maritza Horn, men blir så oerhört gråtnära glöd, nästan alltför vis och meningsfull text - så fick blända ned och trappa upp en god bit.

4

FOREVER YOUNG

med Alphaville 1984

Ofantligt starkt litet synth-stycke, får representera hela min 80-tals uppväxt. Do you really want to live forever? Omöjlig att tacka nej till!

5

RED SAILS IN THE SUNSET (ljusare huvudstämma)

med The Platters 1960

och/eller B-sidan LAZY RIVER (mörkare huvudstämma)

För att det var bland de första, vuxna låtar jag någonsin hörde som fyraåring. Som dessutom påminner om att någon skulle kunna komma seglande och rädda mig. Var på vippen att ta TUMBLING TUMBLEWEEDS, tills upptäckte att Platters ingalunda brukar förknippas med den " smäktande country-lunken".

Har tänkt litegrann att styckena skall låta som jag föreställer mig ön. Vilket säkert är dumt, iom att man lär längta hem till något helt annat än ön. (Den sortens filmromantiska stråkmattor stämmer fint överens med signaturmelodin till programmet, även om andra Platters-spår skulle passat ännu mer paradisiskt).

6

(Du Älskar Henne) ÄNDA TILL SEPTEMBER

med Peter LeMarc 1992

gärna i långsammaste live-versionen = särskilt välspelat piano + cello, även fast jag är uppvuxen med det studsigare, hårdare originalet, som nyss lät besynnerligt platt i jämförelse..

Fortfarande skänker denna pärla starkaste återklangen av min första förälskelse, av ihållande inklusive uppbrytande sort - inte minst dess outslitligt vackra textrader, som målar fram någon västgötsk miljö mellan Trollhättan där han växte upp och Göteborgs hamn där sången ska ha skrivits. Så gott om svenska rock/vis-poeter betydde mycket för mig under ungdomen, men blott en får sitta kvar på strandkanten.

7

SIBELIUS SJUNDE SYMFONI

med Sir Colin Davis som dirigent, t.ex.

Sibelius sista symfoni, skriven 1924, den enda som blev i en enda lång sats. Sibelius var bland det första jag verkligen gillade inom klassisk musik, och satte på själv före 17-årsåldern, utan att någon lärare eller kamrat behövde uppmana mig. Pappa uppskattar också starkt Sibelius stycken, och hade många inspelade på kassettband då. (Får fylla platsen som Björn & Benny annars torde lagt beslag på.)

8

SUPPER'S READY

med Genesis 1972

Tog ett gott tag innan stycket blev en favorit. Med sina 23 välfyllda minuter, oändligt varierande, känns detta som en av milstolparna inom progressiv rock. Ett genialiskt ihopkok av de ultimata musikerna Peter Gabriel, Steve Hackett, Tony Banks, Mike Rutherford och Phil Collins.

Precis som många av radiogästerna skiljer jag mig alltså från Louis Armstrong, som valde tre stycken där han själv sjunger/spelar, samt en bok om hans eget artistskap.

Cat Stevens var måttlig nog att välja blott en av sina egna visor. Jag skulle ha behövt packa ned en av dem också, oerhört gärna (för att inte tala om Elvis och alla andra) men ville få viss spridning på innehållet.