Jag slår upp min boning. På stranden till farbara leder. Där sitter mitt liv och uppehälle vid elden. Långt in på natten. I det rådande mörkret ser jag aldrig bättre än den levande fruktansvärda närvaron. Det står en tanke över förortsvillorna som hånler åt segern över döden. Att döden är en lögn, bryr sig få om. Utan att känna kunskapen strömma in i oss, tror vi oss inse noll och intet. Om vi bara vetat. Men tanken är bitter att möta. Sömnen blir oroligare av tankens vidrighet. Om jag bara känt tänkaren. Nu går stillheten vidare och jag följer som en hund i spåren. Alla ska möta viljan att leva på en dag som inte är som alla andra. Då ska vi se klart och tydligt förbi okynnet.