Den livgivande våren kom som en ande över vattnet, ljus och genomskinlig i soldis, fastän vintern fortfarande var kvar officiellt.

Du odlade tussilago på farstutrappen, den blommade redan i februari när fullmånen fick trappan att blänka gul om natten, men vi låg spända och kunde inte sova för vi kände vibrationerna från stridsvagnarna som rullade i öster, under en exakt likadan guldgul måne som log mot kanonerna och de oskyldiga människorna som kastades in i mardrömmen, till ett orytmiskt muller som överröstade alla skrik av fasa.

Vintermåne som blev skräckmåne, fast vem kan vara rädd för månen, när man ser hans oskyldiga glada ansikte?

Vi somnade efter en veckas vakande. Men jag kastades in i mardrömmar om hur det stora ofattbara kriget kom och jag såg innanför mina ögonlock hur köttet på våra kroppar brändes bort och skeletten blottades, våra ögon brann, och jag skrek rakt ut när jag vaknade av att du drog i min arm och sedan höll du om mig och jag ville inte släppa taget mer, aldrig släppa taget om dig och du gav mig all din kärlek och ditt hjärtas värme och jag slutade skaka men kunde sedan aldrig mer sluta mina ögon.

Jag såg på dig oavbrutet ty du var det enda som gav mig tröst. Dina ögon som speglade himlens blåaste och klaraste färg, du såg på mig med all den kärlek du hade. Den letade sig in till mitt hjärta.

På nätterna drev vi planlöst omkring i skogen, irrade allt längre in bland de täta granarna, ibland såg vi månen och det var som om han lockade oss att följa ljuset där mellan granarnas yviga grenar och en och annan ek som knarrande vred sig runt sin egen stam i den svaga nattbrisen och lät ett knirrande ljud sippra ut genom den hårda mörka barken.

Ibland föll du i sömn av ren utmattning och då bar jag dig i min famn, ibland flera kilometer innan jag fann någon mossa som var tillräckligt mjuk för att lägga ned dig i.

Morgnarna var oftast iskalla och jag låg tätt intill och försökte värma din skakande kropp, oftast vaknade du av kölden i gryningen och du såg på mig och skrattade ditt finaste skratt som var som den vackraste musik, som en välkomponerad symfoni av de stora mästarna, som en skuttande Beethoven över de mossbeväxta stenarna som förvandlades till pianotangenter under hans fötter, och när solen kom upp slutade du att skaka och du frågade alltid om jag mådde bättre och om jag hade sovit, fastän du så väl visste svaret, men du hoppades.

Jag sa att våren gör mig gott, jag kommer att bli hel om vi bara kan ta in tillräckligt av naturen i våra själar, om vi kan tänka i samma tankevågor som träden och mossan och fånga upp naturens osynliga frekvenser som har förmågan att läka allt, växterna har den högsta intelligensen.

Och vi drog in den kyliga klara kalla sköna morgonluften i våra lungor i stora andetag, det blev som en hunger efter nya andetag och känslan av att vi aldrig kunde få nog med luft ned i lungorna gjorde att vi till sist tuggade i oss luft i stora bett; lät syret vandra ner i alveolerna och ut i blodet och det var som om vi kunde känna hur det vandrade ut i blodådrorna och fick våra kroppar att räta upp sig och öppna upp våra sinnen.

Då kunde vi också ta in all naturens skönhet och storhet där i gryningen i skogsbrynet, dimman som sakta lättade över sjön och en kör av fåglar som hälsade dagen, en blek morgonmåne som gick och lade sig, vinkade godnatt till oss där i kanten av himlavalvet.

Nätterna blev alltmer vackra, allt ljusare och allt mer levande. Vitsipporna speglade stjärnljuset med sina vita vackra kronblad tätt tätt i stora vita sjok mellan björkar och aspar. Vi dansade tyst och nära genom detta hav av naturens vita under, genom nattens dunkel, genom gryningens klara kalla luft, men vi kunde inte gömma oss för kriget, kriget som mullrade i öster kom allt närmare, och nu var det inte bara månens ljus vi såg vid horisonten, det fanns ett annat ljus, ett onaturligt ljus som lyste upp himlen i kaskader och blixtar tycktes springa från marken och upp.

Du såg på mig och jag såg din rädsla och du såg säkert min, du frågade om vi någonsin kommer att få fred igen, och jag sa att du har gett mig fred hela livet bara genom att du funnits där för mig och om kärlek kan växa så i oss, kan den också växa i andra och besegra hat och maktbegär och vi ska kunna leva trygga igen. Det är fredens innebörd, att kunna leva trygga.

En dag när freden orkar ta sig ända fram ska vapnen ligga brutna på marken och en ny resa kan börja.

Du kysste mig lätt på halsen, vi hörde tranorna skräna borta från åkerns kant, i nästa ögonblick skakade marken och vi såg en gigantiskt explosion lysa upp hela himlen, mycket närmare nu än någon gång tidigare och vi kände hur våra kroppar vibrerade av rädsla, känslan av att vi var utlämnade, pyttesmå och helt obetydelsfulla gick nästan att ta på och vi såg i förtvivlan upp mot de gamla ekarna som var på väg att slå ut och de såg på nåt vis otroligt bekymrade ut, som om de skulle spricka upp i barken och skrika ut att de sett allt förut och att vi människor aldrig lär av historien, att människan är rotlös och korkad och glömmer på en sekund att livet är okränkbart.

Det var just då som de där vita vackra lugna duvorna landade på en gren där i den gamla eken och de satt nära, såg på varandra, sedan på oss. vi tog det som ett tecken.

Marken blev stadig igen, vi höll hårt om varandra, skogen var kusligt tyst och vi vågade inte andas ett enda andetag till.

Peter G. 20220418