På vandringen genom skogen
lösgör sig stunden omärkligt
som en migränauras medvetandeförskjutning
ur tidens bojor,
öppnande en rymd så hemlig
och trolsk
att sagorna måste förtrollat den,
och jag vaknar
ur vardagens vanedöda hemblindhet,
såsom man vaknar ur narkosens intet
eller brutalt kallas tillbaka
ur fokuserade tankegångar
av ett plötsligt åskregn

Stundens nya medvetande omger mig
med höga träd
och fåglarnas gnistrande allegretton,
uthällda i ett silvrigt glitter
ur luftiga grenverk
i ett högtidligt rum
öppnande sig i denna vida vidgande spatialitet
utanför tiden,
just innan den första lövsprickningen

Jag rör mig hypnotiskt
genom rummets rymliga rumslighet,
i vars svävande andlöshet
solljuset dansar diagonalt
i spelande andligheter
ända ner i mossan;
Gustave Dorés änglar stigande
upp och ner
i bländande motljus
på transparenta jakobsstegar
genom det ljuva fågelljuset, svalkande

Ett trettiotal meter framför mig på stigen,
ovetande om mig,
vandrar två samspråkande unga kvinnor
i vackra kläder

Deras röster klingar ljusa
som synkoperad fåglalåt,
på ett språk jag identifierar
men inte förstår,
likt fåglarnas exotiska uttryck
vars klingande klanger, lösgjorda
ur semantikens ohjälplighet,
blir pur lisa och skönhet
i lyssnarens perception,
medan stunden lösgör sig
i ett hovrande rum
utan väggar eller tak,
som direkt ur en illustration
av Den nya ordningen
i Jehovas vittnens skrifter,
i ett dyrbart ögonblicks tidlösa frigång,
i en hypnotisk lätthet
som burit mig
sedan gårdagens promenad
genom Hålletskogen
in mot Nyköpings stadskärna,
fram till denna blåsippskantade text,
vari jag förankrar upplevelsen
som ett luftskepp,
ryckande i sina världsliga förtöjningar