Det lilla barnets strävan att erövra allt,
att vilja förstå allt,
att sträcka sig långt bortom sin förmåga.
Den bor alltid kvar i sinne och hjärta.
Med tiden inser man sin maktlöshet, sina brister
Kanske förlikas man? Försonas? Eller aldrig?
Livet är ett vågspel, många gånger ett trist fegspel.
Varje dags strävan betyder ändå något,
den bär sin mening.
Varje dags vila är viktig, som syret.
Jag är inte hälften så klok som mina ord.
Kanske jag aldrig fyller mina möjliga skor?
Än sen då?
Jag vill i alla fall leva passionerat som mitt lilla jag, som aldrig slutar spänna bågen upp mot stjärnorna.
Vila nu lite ler vuxenheten och lägger
sömnen över mina axlar.
Trodde du ja, sa barnet och sprang ut över drömmens ängar.
I det stora djupet fanns dock en röst
som varsamt nynnade barnet till ro.