hon sitter stilla vid hans fötter
tittar upp mot honom
och in i hans ögon
de är kärleksfulla
djupa som rymden

han talar varmt och stilla
om sina innersta känslor
om sin värld
den osynliga som kommer
och om drömmarna

hon lyssnar uppmärksamt
smeker hans ansikte med ögonen

”vad säger du om vår vänskap”
hans fråga öppnar porten
till en levande väg in i det heliga
privata

hon svarar ordlöst
med ögon som blänker
lägger sin hand på hans och ler

hennes läppars skönhet …

välsignad håller han andan
insuper tilliten och friheten
hjärtat värker av ömhet och omtanke

hon bryter sigillet
doften av dyrbar kaprifol fyller rummet
oljan rinner genom håret och skägget
ner över linneskjortan och sandalerna

”om jag dör imorgon
kommer hennes väldoft att följa mig i graven
kraften i hennes kärlek resa mig upp
hängivenheten begära mig
aldrig släppa mig

vår vänskap är ett evigt förbund
själarnas mäktiga delta
en njutning väldigare än hud mot hud”

tingen ropar
sysslorna
plikterna
förgäves river de i dem

förebråelser och hårda ord
män som redan glömt miraklet
män som vill se henne passa upp på dem

de två förmår inte slita sig
solen går upp och ned
i deras eviga nu