Många gånger
har jag ändrat livsinställning,
men kanske har livet nu ändrat inställning
till mig,
med bara restmaterial kvar,
pensionärsutgåvor och hadrianushuldror,
tagelskjortor
och droppvåta bambukalsonger från ITAB;
med gamla rökelsekarlar i varje bortglömdhet,
bolmande sina papprörspapyrosser
bakom rökverksfabrikerna i Kursk
och i inrökta Kullbergsdagböcker
från kärlekskval och depressioner
i ett tunngrott, tungrott sjuttiotal
men många arslen har jag tagit i röven;
många filifjonkors dockningsorgan
har jag penetrerat
när de skrikits plaskiga
i båd föutsatta och oförsusedda rotblötor,
vars pang på slagit ner som samtidsprojektiler
genom årtiondena,
i slott, herresäten och glåmiga garderobsutrymmen
Sängkantspladder har hållits föredömligt minimalt;
vi blev överhopade, fick det gjort,
och sedan fanns viktigare saker;
ordanhopande, ljudkonstrande, kaffe
Ja, må dä, må dä
När jag läser Erik Beckman
i en plötslig Teddy Hultbergeufori
ser jag
att han bara var en blek, oansenlig marketenteriförlaga
till Kjell Alinge,
som var mycket skicklig på att koppla loss och falla ut,
flöda, med maskrosfröna i motljuset, ur tanke- och språkmaskinen
och låta vara vad som skulle vara
I sitt pladdriga huvudspår
åstadkom Beckman
varken god litteratur
eller heligt ordhopperi,
men det gjorde Alinge
Men glöm det jag skrev här,
för det var fel
En som sjunger på Beckmans vers
är Thomas Tidholm
i Obevakade ögonblick
och det är ju inte illa
och jag har fel tidigare i den här
ordanhopningen
Det har tändstickan och myggan och lenin
bevisat;
Beckmans tändsticka, mygga och lenin