När man gjort något som är fel mot någon annan och det har vi alla gjort någon gång, visst är känslan när man inser det en fruktansvärd känsla som man inte vill känna igen? Man kan få den att försvinna inom sig, få den att bli stelnad och för varje gång man gör något fel mot en annan så känns det bara stelnat? Konstigt hur man reagerar så när det händer att man försvarar och försöker skydda sig som om man vore ett offer i situationen och att den andra bara försöker sätta dit en för något som man är stensäker på aldrig har hänt. Men det har hänt den mjuka fina människan är skadad och hur åtgärdar man detta, det är tur att bli klappad på axeln i det läget för vad ska man göra? En del kallar det för att "stoppa huvudet i sanden" men den här känslan när man varit orättvis mot någon och ser hur ledsen och sårad den andra blivit, hur gör man då?

Låter tiden gå och hoppas allt går över?

Kanske det funkar att lämna den fysiska närheten och lämna allt där "borta" sen aldrig gå dit mera, för allt är stelnat inom en.

Men där borta lever alla minnen och sårade kvar
och en enda stor intrig röra av det som en gång startades av att något blivit feltolkat eller bara en fel läsning, ett missförstånd eller kanske en som stelnat som barn och inte kunnat bli bra igen. Känslan av att gjort fel ska därför helst inte bli straffat utan med förtroende låtas leva i frihet och vänskap.

Ni behöver inte kasta riktiga stenar för att vi ska förstå.

Vi har alla gjort något mot någon som inte var bra
och förhoppningsvis känt den fruktansvärda känslan av att sårat någon annan men som blivit mottagen på rätt sätt när tårarna helst vill spegla händelsen av det. Därför är en fontän så viktig i återhämtningen en riktig vacker spegling av solen kan värma upp och synlig-göra det spektra av nyanser som bildats på sten.

Det som sker inom människan sker också utanför samtidigt men är det para vi är då? När vi synkroniserat och fått ihop verklighetens två punkter i tidsuppfattningen eller är ett brottsoffer tio år efter beroende på händelsen, en timme blir tio år i en slags förskjutning eller är en avliden som återvänt tio år i skillnad mellan död och liv eller kan det förskjutas i tidsrummet mellan inom människan och utanför den samma?

Jag sätter teman och utgår från det upplevda.

(Det här är början på något nytt för mig)

Så tio år i förskjutning är den tid
som ska sittas av, menar du?

Nej, det här är inte en avsittning.

Om du har två trådar med ett mellanrum
hur fyller du detta?

Det är väl enkelt!

Men hur?

Jag drar ett streck.

Nej, man kan skriva mellan ändarna.

Eller lägga en sten emellan!

Hm, ingen som vill knyta ihop dom?

Nej, varför det?

Då har vi ju inte lärt oss någonting.

Tio år är det så lång tid utbildningen ska bli?

Fan, du är grym!

På vad?

Att fatta oss!

Ja, ni måste vara grymt intelligenta här i området.

(Inte ens jag som skriver fattar)

kreativitet
kreativitet?
kreativitet..

Vart tog dom vägen..?

Äsch, får väl sudda ut på tavlan och bege mig hemåt.