Det var lustigt hur han pratade. Han bara stod där och pratade. Medan hon satt.
Medan hon satt med bara en fönsterspegling i sitt knä. Och väntade.

Han sträckte varken fram blicken eller ökade takten. Pratade. Gud vad han pratade. Tycktes inte bry sig om hörnet. Hörnet där hennes hjärta stod still och bara andades. Där hennes inköpta blombukett spred ett skimmer av röd förväntan inom henne. Ett flor av längtan och två rosor som böjdes på knä. Av törst. När han pratade. Likt ett tidsur som hoppat ur. Han flimrade. I allt som glimrade. Var hans kanal annan nu än förr?
Hans tal, hans bortvända prat.

Och själv var hon liksom snurrad i cellofan. I pratet hans. En jättelik skrämma. Eller försjunken och bortglömd en i osynk. Blev hon. Som en clown.