reminiscenser, minnen, fester, skratt, midsommarfester ute i Mölle, berusade människor som hade sex i bilarna på parkeringen, rattfylla hem till stugan för efterfest, idag långt senare, en vårdag i april, en obetydlig sol men all dess otillfredsställda odödlighet, varma kvällar när Helsingör höljs av en blekviolett aura där konturerna kring landskapet mjukas upp, förgångnas ut i atmosfären, och där jag står i denna skärningspunkt mellan framtid och förflutet så undrar jag hur jag egentligen definierar mitt liv, är det den man knullade med under en viss årstid ett visst år? sommaren 2016 nära vattnet vid Årstaviken, vintern 2018 när det var så jävla kallt och du envisades med att ha kort kjol på dig när vi gick till thaistället i Aspudden, alla dessa dagar som etsar sig fast, resan till Rom våren 2019, eller till Cascais sommaren 17, alla dessa dagar med sin alldeles särskilda lyskraft, som ultravioletta liljor i diket intill en motorväg, allt detta som sammanblandas där jag sitter vid köksbordet och dricker cola zero, det avlägsna, horribla och vidunderliga under en och samma sky, att bära livet som ett straff samtidigt som det är något annat, jag finner kraft i dessa förflutna dagar, de är som ett vattenhål vilket jag återvänder till på min vandring genom vinterköld och skog, men jag borde inte fundera på detta så mycket, jag borde gå till affären och handla mat, gå ut på gatorna bland människorna och låtsats existera, jag borde gå till affären och handla, det finns inget att se, det finns alltid något att se, en kall likgiltighet ryms i vårens bländande ljus, de illavarslande och sorgsna stråken är som bortsköljda, träden, den nyspruckna grönskan som lyser toxiskt grönt, allt är tomt och ihåligt, men prunkar samtidigt av något outsägligt, jag kommer aldrig förstå hur allt både kan finnas och inte finnas, hur bägaren kan vara tom och fylld samtidigt, det existerar en ihålig värld parallellt med den andra, levande världen, och jag befinner mig på en bro mellan dessa två världar, och det spelar ingen roll åt vilket håll jag går för avståndet är alltid det samma, jag når aldrig fram till någon av de båda världarna, men jag kan heller aldrig söka mig bort från någon av dem, äppelträdet på innergården är både ett hologram och samtidigt en substantiell entitet.
ibland är det enda som är verkligt det språk som det förflutna talar med, detta egendomliga språk som bär anstrykningar av något heligt, som ofta är bittert men stundom alldeles fulländat i all sin förbryllande gåtfullhet, det når fram till mig från en avlägsen dal belägen bortom mitt medvetandes dunkla skogar, det talar till mig genom de förflutna gestalter som fortfarande finns nära hjärtat, alla dessa människor med sina egna röster som jag kan höra nästan dagligen, en skock kråkor som sitter i kronan av ett gammalt ekträd, någon av dem står i köket där jag sitter och skriver, står bakom mig och läser, kommenterar, och ingenting har egentligen förändrats, som om allting egentligen har varit absolut konstant under alla år, men dylika funderingar tröttar ut mig, jag häller upp lite mer cola zero i glaset, utanför fönstret sitter blåmesarna i äppelträdet på innergården, ett aldrig sinande kvittrande kan höras ute ifrån trädgården, jag är glad att jag sket i jobbet idag, jag är för gammal för marknadsföring och reklam, det har förlorat sin fägring och lockelse, den fåfänga 25-åringen som en gång i tiden tyckte att det var ett alldeles perfekt jobb finns inte längre, och jag kan nu konstatera att gebitet har förvandlats till aska och damm, jag har på allvar övervägt att bli munk, eller eremit i Norrland som jagar och fiskar och blir uppäten av myggen, eller så borde jag bara sitta här och dricka cola zero och hålla käften,