Jag sprang på grusvägen, kände mig stark,
snabbt rörde sig benen framåt, framåt mot okänd mark.
Skogen lockade mig in i sin närhet,
och jag klev in i dess stillhet.
Framåt fortsatte benen, utan någon ansträngning
smärtan fanns, men den kändes ingenting.

Plötsligt ett skall, och en förmodan om en stor hund,
rädslan den dök upp, men försvann på en sekund.
Det fanns inga val; fullfölja det skulle jag,
och jag sprang förbi där jag antog att hunden var.
Syntes, det gjorde inte hunden
hördes, det gjorde hunden, men
framåt förde mig benen än.

Efter ett tag öppnades en äng i en vacker stil,
privat område stod det, men jag var ingen bil.
Två kossor låg på ängen i en stilla harmoni,
här fanns ingen annan, här fanns bara vi.
Kossorna visade mig respekt,
och jag nickade åt dem,
det kändes rätt.

Vägen sträckte sig vidare, bland ängar, gårdar och röda hus,
solen visade sin framsida och sitt vackra ljus.
Vid halva distansen skulle jag vända tillbaks,
men innan dess behövde ett beslut tas.

Skulle jag ta samma väg tillbaka
och kanske möta hunden som mig ville smaka?
Eller skulle jag ta en annan väg hem,
en som troligare skulle rädda varje lem?

Var det rationellt att byta väg och minska risken,
eller var det enbart ett sätt att inte bemöta rädslan för hunden,
frågan ställde jag mig och jag fattade ett beslut,
jag skulle ta samma väg hem som jag tog ditut.
Var det modigt eller dumt, min kamrat,
Det fick tiden utvisa, du får höra snart.

Jag sprang, sprang genom rum och tid,
skulle hunden avsluta mitt liv?
Tankarna gick mellan stillhet, acceptans och problemlösning,
kunde jag klättra upp i ett träd om den attackerade mig, hjälpte det någonting?

Nu började jag närma mig där jag trodde att hunden var,
rädslan fanns knappt, men en liten bit fanns kvar.
Skällde, det gjorde hunden men nu fick jag hopp,
jag kunde nu se ett koppel runt dess kropp.
Den var bunden och ägarna stod bredvid,
jag hade överlevt ännu en strid.

I skogen jag fortsatte, och jag kände att allt var som det ska,
även nu känner jag tacksamhet
över att kroppen fungerar så pass bra.

Stigarna var stundvis små och otydliga,
men det gjorde inget, benen var lydiga.
Hjärnan styrde och kroppen sade ja,
kroppen lyssnade och fortsatte, vad bra.
två citronfjärilar flög och jag hejade på båda,
våren var nu kommen, och fanns att beskåda.

Snart mötte jag människor ute på promenad,
felplacerade på vägen, men brydde mig knappt,
jag var glad.
Jag nickade åt folket och fortsatte sista biten i en god fart,
tillbaka till mormor och morfar för vila och mat.