Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Huvan

Kreativiteten slår till. Något hungrar i mig. Jag hör sagor, luktar vajjande, seglar ljuvligt, rider rasande.
Låt oss säga att jag förts hit, av nån salig kraft. Vem är att säga, att det är något fel? Med det?
Humorn är i sig ett vapen, som kan avvärja nästan vilken stöt som helst,
Vill jag påstå —
Nästan samma stöt, som de giriga undersåtarna, högg mot konungen, i sina försök,
att rasera något, som de inte visste, endast berikade dem.
De fumlar fram, tappar tråden, plockar upp den igen, ser fåglarna vissna,
Men hör fångarna skrika.

Poeterna gömmer sig, bakom svåra ord.
Adeln skyddar sig,
ovanför välfyllda bord.
Kvinnorna skyddar sig, bakom längtan så stor,
Medans männen de kliver,
Med storslagna skor.
Flickan hon gråter, med sorg i sin hals,
Medans statsminister dansar, övermäktighetens vals.

Jag var trött och ängslig, efter att ha kravlat mig upp för berget.
Vyn var skön, men svårnjutbar, då jag ständigt gled ned, och tappade fäste.
När solen steg, var jag dock först att se,
och den var säkert vacker,
men jag minns inte de,
för likt fiskarna simmar,
simmar jag å,
och jag duckar alla näten,
så att ängeln ej gör sig mäten,
när han låter mig samla,
ja,
räta och skramla,
och flaxet blir pinlikt,
på den kråkväxta duvan,
men friheten e varm,
under självaste huvan.




Fri vers (Fri form) av Emil Ågren
Läst 201 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-05-01 10:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Emil Ågren