Är det den ambivalenta känslan som är den mest ursprungliga?
När jag satt och funderade på känslor började jag med att sålla ut den mest omsjungna känslan av alla den som handlar om kärleken Den som kan få även en förståndig man att göra misstaget att gå till prästen och gifta sig och lova en massa saker som han inte inte riktigt förstår den fulla vidden av. Nu har det ju blivit mycket lättare att skilja sig och ord som plastfarsa och plastmorsa har blivit en realitet för alltför många barn. En del föräldrar försöker att intala sig att deras skilsmässa ändå blivit av den lyckligare arten. Jag måste anmärka här att jag tror dom inte. Och när föräldrarna gifter om sig så införs ett varierande antal bonusbarn i familjegruppen.Dessa bonusbarn tror jag inte har en avundsam situation under sin uppväxt barn är under stora perioder väldigt känsliga för det som upplevs som orättvisor jag kan fortfarande känna ett stygn från de ytterst fåtaliga händelser då jag kände mig orättvist behandlad av mormor och morfar. Men jag är helt övertygad om att dessa tillfällen var helt olycksfall i en i övrigt tämligen lycklig barndom
När mina föräldrar dog kom jag in i ett väldigt särskilt tillstånd som kallas sorg
att ha sorg är faktiskt ett särskilt tillstånd. Där jag -kan man säga föll ned i en djup brunn av mörker och ambivalenta känslor dels sorgen dels en glädjens känsla av att vara en fri person. I dagens snöda och nyttoinriktade värld kallas att man som sörjande har ett sorgearbete att genomföra ett arbete detta lutheranska tänkande som genomsyrar oss alla. Vad jag vet kallades det kort för ett sorgeår Ty erfarenheten är att det tar ett helt år för att läka från påfrestningarna av en stor sorg och några genvägar känner jag inte till och är jag inte heller intresserad av det är en oundviklig del av det mänskliga livet och lidandet