Snön letar sig igenom alla de springor som vinden låter den finna på det gamla svinhuset, kylan den för med sig söker tyvärr offer utan urskiljning. Lutad mot en av de gistna väggarna sitter Torgrim som i andras ögon är blott en gosse inne på sitt fjortonde år men den som skulle möta hans ögon skulle snart förstå att denne blonde yngling inte är som alla andra, hans ögon är mannens. Färgade av sinnelag och erfarenhet som få andra. I hans famn sitter hans späda sjuåriga syster Inga och de är båda bundna och iförda kläder som ej är gjorda för bruk bortom hemmets härd. Torgrims blonda hår faller i slingor över hans ansikte när han viskar till sin syster att inte låta kylan vinna, att de var skyldiga sina föräldrar att söka morgondagen.
- Jag tänker på mors omfamning. Viskade Inga med hackande tänder samtidigt som hon försökte le ut i mörkret.
- Det är bra Inga, det är bra. Torgrim såg hur hans varma andetag letade sig bort in i natten och tystnaden. Hans tankar vandrade till sina föräldrar som inatt dräpts av mannen som hans far välkomnat som en broder. De hade delat mat och dryck långt in på natten, falsk som få hade sedan Ragnulf och hans mannar satt kniven de sovande. Minnesbilden av hur hans far med handen för sin blödande strupe lyft sin yxa för att skydda hans mor utan att lyckas då blodet sakta tvingade ner honom på knä. Var något som hans barn skulle bära med sig resten av livet oavsett om han önskade det eller ej insåg i alla fall Torgrim samtidigt som han justerade sin stelfrusna kropp mot den kalla väggen, något vasst retade plötsligt hans rygg. I hans famn hör han Ingas stilla andetag, hon har somnat med blåfrusna läppar.
- Far, jag vet inte vad jag skall göra, hjälp mig. Frågade han sin far ut i natten som bemötte honom med tystnad eller också kunde han ej nå fram genom vindarna som härskade därute. För en kort stund så lät han sig sluta ögonen.
- Torgrim, jag fryser, det är kallt, så kallt. Ingas stämma väckte honom från en ofrivillig sömn, hur lång tid han sovit visste han ej men i månljusets strimmor som letade sig in mellan de glesa brädorna såg han på sin systers anletsdrag. Deras blickar möttes för ett ögonblick innan hans blick vandrade mot hennes allt mer blå och skakande läppar. Rådvill försökte han sätta sig tillrätta för att blott än en gång smekas av det vassa som tidigare retade hans rygg. Vilket nu retade honom av någon anledning så han vred sig mot väggen så att han kunde känna vad det var och insåg snart att det måste vara en av smedens smidda spikar som ej längre bet i regeln.
- Var inte rädd, jag skall ta dig härifrån snart viskade han till Inga samtidigt som han försökte gnida repet mot spiken i hopp om att sarga det. Han stack sig själv mer än repet, hans frusna kropp gjorde honom intet mycket till viljes men han fortsatte försöka samtidigt som han såg på sin syster som låg oroväckande stilla hos honom. Rädslan för att kylan skulle ha tagit henne gjorde att Torgrim ville ropa på henne men samtidigt vågade han inte låta någon utanför veta att de var vakna. Tankarna vandrade iväg inom honom, de slet i hans själ men han slet än mer i repet. Det gör ont men han fortsätter, rep som spik letar sig in i hans hud och åderlåter honom men han fortsätter.
Den halvhängande resten av vad som tidigare var dörren in till svinstugan kastas upp utan förvarning. Torgrim och Inga stelnar till och ser hur en av Ragnulfs män kommer in med en skål i den ena handen, det ryker om dess innehåll och Torgrim anar att det är föda om än av okänt ursprung. Han hinner fundera på ifall den svettiga och smutsiga mannen skulle vara vänlig nog att befria deras händer innan han möts av en berusad och salivstänkande andedräkt.
- Ragnulf sa att Ni skulle ha det här. Utan att släppa Torgrim med blicken tömmer mannen skålen över de båda barnen med ett leende. Inga börjar gråta vilket mannen fnyser åt innan han ställer sig upp.
- Njut av maten, imorgon säljs ni som trälar i Skara. Han kastar skålen mot Torgrim men den missar hans huvud med en hårsmån, sedan lämnar han barnen ensamma igen.
- Det var hans dag idag Inga imorgon är det våran och då, då skall jag göra far stolt. Försöker han trösta sin gråtande syster under tiden som han gör en sista kraftsamling och ger repet runt hans händer en sista utmaning, det dras sakta isär och ger vika för honom och han lyckas precis kväva ett överraskat utrop. Istället tar han fram sina sargade och blodiga händer, stryker händerna mot varandra med hopp om att vinna värme och rörlighet.
- Ser du Inga, vi är snart fria. Säger han med mer hopp i stämman än tidigare och stryker hennes tårfyllda kind.
Oväsen bryter tystnaden och Torgrim slutar nästan andas när han mellan sprickorna i väggen ser två män snubbla ut ur långhuset med dragna svärd. Från dörröppningen strömmar fuktig värme ut och försvinner i intet. Inga gnyr och blir alldeles stel av skräck inför männens blotta närvaro. Torgrim vågar knappt blinka av rädsla för att missa någonting av vad männen gör, minsta rörelse kan avslöja de båda men ändå lägger han sakta en arm runt sin syster och kramar henne försiktigt. Männens klumpiga rörelser visar att de är mer än berusade och deras förmågor var dolda djupt bortom alkoholens inverkan men ändå tvekar de ej utan ger sig på varandra. Barn med träsvärd skulle uppvisa mer kunnande än dessa män tänker Torgrim. Lugnad av insikten om att de ej verkar vara på väg till honom och hans syster viskar han.
- De stör oss nog ej, de verkar ha annat i tankarna. Torgrim rör sina kalla leder börjar frigöra sina fötter, när hans händer är fria går det mycket snabbare.
Männen svär och stönar och Torgrim anar att en av männen hamnat i ett underläge, plötsligt är deras röster mycket närmare. Men innan Torgrim hinner reflektera över det brakar en av väggarna in och en av männen faller handlöst genom en kaskad av brustet trä. Han verkar ha blivit träffad i magen, innanmätet faller ut och färgar den hårdtrampade marken blodröd. Den stolte krigaren stapplar efter in genom väggen, han har ingen skada förutom små skärsår, berusningen är istället hans största problem. Han sparkar den slagne mannen i sidan och skriker åt honom med sluddrande röst.
- Det skall lära dig att hålla käft, som du ser så har jag rätt, jag har inga ovänner, de är döda. Mannen spottar och stapplar ut ur stian igen och lämnar den slagne åt sitt öde. Torgrim börjar äntligen andas igen, chocken är så stor att han till och med började darra en smula. Sakta återvinner han kontroll över hjärta som sinnelag, han börjar tro att faran är över. Men när han skall återgå till sitt vänder sig mannen därute om. I handen håller han en kniv som han kastar med all sin kraft mot Torgrim som stirrar överraskat på mannen, utan att våga andas. Lyckligtvis är mannen så berusad att kniven blott skänker Torgrim ett fult sår på insidan av låret. Han rycker till av den plötsliga smärtan och kan precis hålla tillbaka tårarna som väller fram, han vill inte ge mannen den glädjen. Inga däremot misslyckas och gråter hejdlöst, nästan panikartat. Där utanför svär mannen över missen innan en röst från långhuset stör honom.