Jag är trött i ögonen

Kroppen är sin del
av universum;
låter Ram Narayan och Suresh Talwalkar
marschera
runt sig,
mumla, smutta på lufthavet,
förbinda sig som pysslingar jätten,
vira in sig i sarangins sega, kladdiga
flugfångartoner,
naglade i Talwalkars tidrumtabla

Jag är trött,
dagen har gått långt ner

Blåsten river i havet
vid Femörefortet,
sol ur växlande molnighet,
i kameraögat vitt och brett,
klippta klippor

Sarangin vindlar mångvindad sanning
i bräckta ödsligheter,
ryker, flyger i vinden
över Femörehuvud,
militärer i små grupper

Dagarna står i garderoben
tills de behövs

Jag kliver över klipporna
så länge jag nänns
eller understår mig

Nuförtiden älskar jag Alapen,
den tablafria

Jag är trött,
sen kväll sjunger
sarangi,
jag lägger ut långa avstånd,
skvattramdoft och återsken,
åker Narayan
på en hisnande, eterisk hinsida,
ansikte mot ansikte
med mig själv
mig förutan,
ofrågad, osagd;
ett inbillat ingenting
i böljande sjösjuka

Tanpuran är rodret,
sarangin är frågvisheten
under stjärnhimlen,
långt borts gåta;
tablan är självgåendets puls

Jag är trött,
vilar i Sarangihavet,
kulörta girlander
runt min svävande sinnesnärvaro

Levandet är en högplatå,
kroppen en begåvad approximation
i evolutionens skickliga hand

Havet därute i glitterblåsten,
inte kan det minnas alla
som stått som jag idag
och struntat i att undra

- Vi är inte ens minnen,
sarangin fyller i alla rynkor
som antikvarien runorna

Frågetecknen blir konstobjekt,
ljuset har en blind klang