Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

3maj22








i denna tillvaros torftighet och monotoni finner jag en välbehövlig motvikt i drömmarna, man kan säga att jag lever två parallella liv, ett där jag är det ingenting som jag är, där jag har ett betydelselöst jobb som jag inte längre har någon kärlek för, där jag träffar människor som jag finner ointressanta och där ensamheten är en svalkande viloplats där jag hämtar kraft. och sedan finns det andra parallella livet som utgörs av drömmarna, där jag är någon annan än den som jag är nu, en drömperson som jag skapar, den karaktär som är summan av mina fåfänga önskningar och behov, som ofta är närvarande och går bredvid mig. kanske är det någon väl ansedd person med inflytande och vidsträckta tillgångar, eller någon som skapar smickrande rubriker i tidningarna, en fiktiv gestalt som följer mig på mina promenader längs strandvägen, eller sitter bredvid mig när jag tar en öl på en uteservering i solen. mitt liv består således av två stycken gestalter, och jag vet inte vilken av dem som är mest verklig, som egentlig är mest fiktiv. det enda jag vet är att jag vill att drömgestalten ska bevaras intakt, jag vill aldrig möta honom i verkligheten, jag vill aldrig bli den jag drömmer om att bli. därför att när vi uppnår våra drömmar, och vi närmar oss den fiktiva gestalt som vi önskar att vi vore, så förloras något essentiellt, en förvirring kommer att infinna sig, en ny dröm behöver näras i vår själs magra jordmån. och vad skulle denna dröm bestå i när vi uppnått det som vi alltid har drömt? att aldrig uppnå drömmarna är att bevara dem, bevara dem skyddade från livets och tillvarons solkiga villkor och förutsättningar. att inte uppnå alla sina drömmar är att värna det oförstörda, det infantila hjärtat som fortfarande tror på frälsning, som tror att det finns ett berg där ute som skulle välsigna en om man lyckades bestiga det, den fåfänga revanschen för livets förödmjukelser. jag vill bevara illusionen intakt, att vara ingen, den som ingen tar notis om, som inte existerar i den mening som de människor av samhället upphöjda existerar. att vara en anonym skugga på livets bakgård, en grå fläck i ett grått hav, allt detta är förknippat med ett välbehag, ett privilegium som de som uppnår sina drömmar är förvägrade. och detta dunkla privilegium är att de oförverkligade, de ansiktslösa, de som lever i skuggan, kan bevara sin infantilitet och naivitet intakt, livets enkelhet. vad hade Avicii och Jim Morrison kvar att drömma om? Eller Hemingway och Marilyn Monroe? om jag skulle uppnå någon av mina fåfänga ambitioner, förverkliga de euforiska drömmar som ropar på mig i natten så skulle jag tycka att min nya verklighet skulle vara intressant och ge mig ett välbehag i kanske några månader, eller ett par år eventuellt. sedan skulle allt det som var nytt och glänsande börja att förlora sin glans, min nya verklighet i vilken jag var något mer än en skuggvarelse skulle snart börja att disintegrera, att vittra sönder som ett övergivet pariserhjul i Tjernobyl. sedan finns det förstås de människor som saknar förmågan att utskilja vad som är riktigt eller oriktigt inom dem. alla dessa löjliga andar som inte ens är ärliga inför sig själva. som när de uppnår prestigen, äran och statusen fortfarande lever som om det betydde något, när de trots allt innerst inne har en vag aning om att allt detta är lika flyktigt som ett sandslott i en storm. dessa löjliga marionetter som är slavar under sin egen fåfänga och ärelystnad, dessa löjliga marionetter som inte är sofistikerade nog att urskilja illusionen från verkligheten, även efter att de uppnått allt de drömt om. de är omedvetna plebejer klädda i skräddarsydda kostymer på ett spelbräde där spelreglerna är skapade av dunkla ångestneuroser och falska löften, spelregler utformade av historiska traditioner och rädslan att uteslutas ur flocken, rädslan att människorna inte ska älska dem, fördöma dem och se dem som de egentligen är.
att uppnå drömmarna är att förlora dem. drömmen gör sig bäst som en målning av Monet upphängd i en underjordiskt kammare, en målning somt tänds upp i mörkret av ljuslyktans brinnande sken, ja drömmarna gör sig bäst i underjorden..,







Prosa av Androiden VIP
Läst 162 gånger
Publicerad 2022-05-03 12:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP