Livets innehåll, summa summarum. Kan inte uttrycka mig så ordentligt som jag vill. Men här är jag, en balettdansös på en stor scen. Inga betraktare men kritiker. Kanske ska man känna sig smickrad ändå?

Innehållet i min hand är numera sand. Askan blev till sand, aska har ändå ett symbolvärde och påminner om eldens liv och allt den bränt ned. Sand är bara ofruktsam och värdelös.
Om en återupprättelse skulle ägt rum, hade den då inte redan skett vid detta laget?

Människor, händelser och upplevelser. Ont om. Gripandet efter substans lämnar mina händer i kramp. Någonstans slutade jag hoppas, slutade jag bry mig. Men smärtan bestod.

Kanske ska jag tacka för sanden; ty den är mer substansrik än damm i varje fall. Man kan bygga sandslott och även mäta tiden med det. Att fira det man har är ändå rätt, att tacka för det man inte fått. Det känns så feel-good det kan bli.

Innehållet får vänta. Människor, händelser och upplevelser. Nu är nu, måste klara av nu...