... Om diagnoser som hjälp och stöd för vuxna och barn med funktionshinder
av mental/psykologiskt betingad natur

– En bra utläggning av Sinias, som dock får mig att vilja lägga fram
en väsentlig synpunkt som har att göra med 
att ifrågasätta en del av de diagnoser som fastställs 
när förutsättningarna för att de ska kunna ställas
manipuleras av t ex föräldrar
med bistånd från många gånger blåögda i bästa fall
och i sämsta fall fördomsstyrda
professionella vilka har till uppgift att
utreda och fastställa eventuella diagnoser …

Instämmer helt och fullt med det Sinias skriver i sin text
med ovanstående rubrik Diagnoser - ett försvarstal ....

Men! och det är ett mycket stort MEN ...

– När diagnosen blir ett självändamål för att
skydda föräldrar från deras ansvar för hur deras barn mår
gynnar det inte det barn som får en sådan diagnos
om den faktiskt inte egentligen uppfyller kriterierna
för diagnosen den fått fastställd ...

De som arbetar med att ställa dessa diagnoser
 måste bli medvetna om …

… att det finns föräldrar och andra vuxna som har
egenintressen av att deras barn får en diagnos fastställd

 - och att det intresset inte har att göra med barnets bästa
utan i första hand är en väg för att få slippa ta ansvar
för psykisk misshandel och andra
traumaframkallande och posttraumatiska händelser
de utsatt och utsätter sina barn för ...

Vi vill gärna tro att alla föräldrar vill sina barns bästa
och inte någonsin skulle kunna göra så att de manipulerar
med såväl sina barn som dem
som har till uppgift att diagnosticera desamma,
- just för att slippa ta ansvar för sin del i hur barnet mår.

– Och som därmed förnekar sitt barn den adekvata hjälp
den kanske bättre skulle behöva och kanske kunna få
om den omgivande vuxenvärlden inklusive dem
som är satta att ställa diagnoser,
talade om för barnet att dess ageranden och reaktioner
är fullständigt normala
med hänsyn till vad den eller de vuxna
som misshandlat/missbehandlat barnet har utsatt det för ...

Att institutionalisera ett barn i en diagnos
när det är uppenbart att det handlar om någonting
som är behandlingsbart
och som med rätt hjälp och stöd
kan vara något barnet kan slippa dras med senare i livet
-Det är inte rätt på något sätt!

Och!
Det finns pappor som är riktigt bra pappor också
 - liksom det finns mammor som inte är fullt så bra mammor ...

Det sistnämnda är ofta grund för att fastställa diagnos på ett barn
- Därför att inblandade från socialtjänst, BUP och psykologer
inte vare sig förmår, vågar eller kanske ens vill se
att en mamma med hög utbildning, bra jobb
och goda synliga existentiella förhållanden
skulle kunna vara ett veritabelt svin och en katastrof
för sitt barn som förälder ...

Systemet bygger på att det är mannen,
 dvs. pappan,
som är den fallerande länken i sammanhanget
och då behövs inte diagnosticering som instrument
för att fastställa behovet av vård, stöd och behandling för barnets väl ...

– Pappan kan mycket enkelt helt enkelt tas bort ur ekvationen ...

– För de barn som verkligen har diagnos i någon form,
fastställd eller ännu ej fastställd sådan,
är knappast betjänta av att de barn jag talar om
på felaktiga grunder får diagnoser fastställda
istället för att de får den hjälp de verkligen skulle behöva

- Dvs. få bekräftelse för att problemet inte ligger hos dem
utan att deras mående är en konsekvens av och ett symptom på
något som ligger på den vuxenvärld de är beroende av
för sitt dagliga liv och uppväxtförhållanden ...

– Oavsett om det är en mamma eller en pappa
och eller om det är båda
föräldrarna som förorsakar att barnet mår dåligt ... -

Tyvärr, slutar sådana här inlägg oftast med
att de som står för diagnosticeringen
och övriga inblandade parter i sammanhanget,
sluter sig samman och försvarar alla diagnosticering
som sker och vägrar se förekomsten
av det jag här tar upp och pratar om ...