Till synes obemärkt kommer insikten. Den bara finns där. Har funnits där ett långt tag, som ett åskväder på andra sidan sjön jag inte brytt mig om. Visst har jag sett de regntunga ränderna från himlen ner i vattnet. Och visst har jag hört det dova mullret en bit bort. Vridit huvudet åt andra hållet där solen glittrat fram emellanåt. Som i förnekelse.

Kanhända att jag varit rädd för att blixten skulle slå ner i mitt hus och förstöra det jag byggt upp. Att åskledarna inte varit tillräckliga. Kan ärligt säga att jag inte vet om mitt hem är min borg.

Men nu sätter jag mig på altanen och inväntar regnet.