Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

På Vift med Rickard Fagerström (Del 3)

15:00 21 januari
Fan, väggarna krymper. Sitter vid ett bord inuti medborgarplatsens bibliotek. Det är ett blues-jam ikväll och jag känner att jag måste förbereda mig, men egentligen tror jag inte att jag behöver. Det är ju ett jam liksom. K och B kommer vara där och det är väl snarare hela faderuttan jag oroar mig för, men samtidigt är det ju själva oroandet jag försöker fly ifrån. Fick nyss ett meddelade från en tjej, Lucia heter hon. Genast är hon ett fan och börjar följa mig överallt. Jag säger ju att väggarna krymper! Vad är det jag gör för fel kan man undra sig? Är det min gränslösa ambition eller är det bara Gud som vill leka med mig? Jag förlåter honom så länge han ger mig lite lugn och ro så småningom idag. Hittills har ju allt gott som smort. Men jag gillar inte att allt redan börjar kännas som Göteborg; det är som att jag är en smittsam pest, och alla andra andra är loppor och råttor runtomkring mig. Jag har dock aldrig riktigt haft något emot loppor och råttor, men det är väl vad de representerar som oroar mig.
Stockholm är ljust idag dock. Jag har varit på en musikaffär och köpt en T-shirt. Den där f.d. Ekonomichefen med hästsvans är avtecknad. Han får gärna komma tillbaka och justera och kalibrera kollektivets hjärna så att vi är på samma kanal igen, för det här är inte hållbart. 23 år och lopporna och råttornas herre. I'm the plauge, bitches. The anti-salvation. En Tom Waits reincarnated. Brudarnas magnetsmycke. Där satt den.

M skriver att hon ska på dejt. Hon har städat lägenheten och det är bowling med nån herre ikväll. Är glad för hennes skull. Hon som har kämpat så hårt, i motvind, hela sitt liv. Hon jobbade här i Stockholm på åtti-talet. Träffade herren Gärdestad på Hard Rock-Cafe och gav honom en äppelpaj och ett glas mjölk. Köks-bardisken. En liten ros skall läggas. För Ted.

Jag sitter på biblioteket och pendlar mellan att skriva och att läsa Katarina Frostensson. En bit bort, till vänster om mig, finns en urklippt bild av Krisitina Lugn uppställd på en bokhylla. Jag önskar nästan att hon skulle hoppa ner och ge mig en kram, och tillsammans kanske vi hade kunnat, symbiost, dela både våran självständighet och rastlöshet. Hon gick den vägen som jag går nu. Hon visste vad det innebar att bli tittad på; betraktad, på avstånd. Ingen som går fram, utan bara folk som studerar, lär sig, och sedan kommer de en vacker dag och hivar upp en på en tallrik och äter upp en. Smaskens lär vi smaka, sådana som oss. Utstötta av samhället. Missförstådda, men kämpande.
Jag drar hemåt. Försöker sova av stressen.

17:30 21 januari
Hostellsängen. Lyssnar på 2 steg från paradise. Dom där jag kommer från är en jävla dänga. Tänker på hur denna skillnaden är så påtaglig. Den skiljer Stockholm från Göteborg kanske?
De Styva är några goa gubbar från Götet. De har Fillemaestro i spetsen - numera full av självförtroende och hybris (befogat eller obefogat; han har oavsett fått det nedärvt från mig). Vi lirade tillsammans i Telegrammet. Två spelningar endast, tror jag, men det var en viktig period. Jag är skyldig Fillemaestro en del nu när jag tänker på det, han har varit en nyckel till dörren in i rock 'n' Roll värmen som är Göteborgsscenen. Men likaså är det Penny Lane såklart (Göteborgs absoluta värdinna för rock 'n' rollen; den sista fackelbäraren; en ouppnåelig gudinna - som också totalnobbade mig en gång och föll offer för min låtskrivarvrede under det hektiska, fruktansvärda 2019.
Men åter till Fillemaestro. För nån månad sedan sågs vi igen på Sejdeln, och det var skönt att catcha upp. Jag tror jag lyckades styra in honom på rätt bana igen. Han resonerade med mina tankar och idéer om missförståddhet och utanförskapet som väntar för oss överkänsliga själar. Samma kväll introducerades jag även för O. Han får några rader med. Han är en go grabb. Han kallade mig Kalle, och jag tänker fortsätta kalla honom Kalle tillbaka nästa gång vi ses.
Sejdelnkvällen var en galen kväll som slutade med ett helnattsjam. Fillemaestro hade ångest så det susade om det, men jag och numera Kalle tog det piano. Jag själv hade inga problem med galenskaper. Jag hade ramlat glada gatan fram i några veckor så jag visste vad allt handlade om.
Men hursomhelst. Det jag vill komma till är min rädsla för att det ska bli nåt slags rat- race igen i Götet med en gång pandemin tackar och bugar för sig. Orkar liksom inte med skiten, vill inte vara en del av den. Jag vill ha hela scenen för mig själv om jag ens ska göra något. Men det är dem där De Styva alltså. De har under så lång tid (de är trots allt fyra år äldre än mig eller nåt) byggt upp en jävla kultfollowing känns det som. Men de är inte intellektuella för fem öre. Det är det som skaver med rock 'n' rollen för mig, det finns ingen hjärna överhuvudtaget. Det går liksom inte att diskutera med ett rock 'n' Roll fan. De pratar bara om sina idoler typ eller vad fan vet jag? Kommer man in på politik så är de lika pantade som en festis-kaktus. Inte för att jag gillar att prata politik. Men idéer och tankar gillar jag. Typ den där Abel-grejen I've got going nere i kaféet här på Acco...

02:41 22 januari
Jävla stockholmarna. Folkets kebab. Nyss hemkommen från tågresa ifrån Mörby Centrum. Hemmafest med blues-losers. Relaterar inte överhuvudtaget. Väntar på kyckling i bröd och pommestallrik istället.

07:21 23 januari
Åh, dessa människor. De vet så lite om livet. Själv är jag just hemkommen från Gamla Stan. Jag blev meddragen av Vanja. Vanja min Vanja, från St. Petersburg. Åh, denna känsla folket; denna oövervinnerliga känsla. Vanja, min Vanja, du räddade mitt liv. Jag är förevigt din.
Nej, änglarna var det. De fem tjejerna som från ingenstans omringade mig och började sjunga Voulez Vouz.
Vanja, min Vanja.




Prosa av Emil Ågren
Läst 229 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-05-08 18:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Emil Ågren