Om man aldrig faller kan man aldrig njuta den segerns sötma det innebär att resa sig. Ibland högt över nivån innan fallet. Kanske krälar man då i evigheters evigheter under ribban likt en limbodansare.

Jag vänder mig bort. Bortom mig själv.

Skapar jag mina omkullvältningar. Låtsas jag att jag inte vill falla, men lägger ut stenar och snubbeltråd längs vägen. Till dess det är oundvikligt. Osvikligt.

Jag vänder mig bort. Bortom jaget. Egot. Självet. Vilket var det nu som var den sanna naturen. Den vars känslor inte finns, den vars kropp inte syns, den vars tankar inte räknas. Den som bor i mig och ändå bara är en gäst i min kropp, äter mitt bröd och sover i mina sängar. Den som smular tankarna längs stigen för att aldrig sedan återfinna dem. Och rider på känslostormarna in i döden. Sin död, eller min.

Jag vänder mig bort. Ännu en gång.