Om jag lät dig, skulle du då vilja lära dig att älska mig. På det sätt jag vill bli älskad. På mina villkor. Om jag släppte taget, skulle du då fånga mig i fallet. På riktigt hålla mig lagom löst och lagom hårt. Knyta mig an till dig. Om jag blottade mig, skulle du då se mig naken. På det sätt som jag verkligen är. Trots att jag ännu inte vet hur den spegelbilden ser ut.

En magnolia har slagit rot kring min hals. Det är en underbar doft. I några minuter. Efter ett tag kväver den mig. I allt sitt vackra. Är det så det känns till slut när lyckan inte är ens egen, självvald, skapad utifrån sitt inre.

Det ligger en sargad kropp intill min när jag har somnat. Jag vet att den finns där, jag har aldrig sett den, jag vet att den finns där. Den är alltid borta när jag vaknar.

Och av alla udda koppar väljer jag din till mitt morgonkaffe.