Som vore hon inkapslad i sin egen värld,
du vet den där inre känslan av att vara själv,
ändå en i mängden av andra.

Då hon vilar i sig själv, känns inte det där
ensamhetens tåg som om det har en hållplats
på ens egen linje.

Det löper istället
parallellt med den värld
hon själv lever i.

Det är förstås så att fragment
av allas vår verklighet
förmår att då och då tränga in i hennes egen.

Som en ballong som i uppblåst tillstånd
seglar omkring i luften
och ibland bågnar den.

Först är det som om ytan går inåt i sakta mak och så lyckas
verkligheten tränga sig genom det där äggets tunna skal
och så återtar ytan sin utspända form igen.

Om verkligheten just då bjuder lena och mjuka budskap,
som en sorts skön musik,
då kan hon känna dess välkomnande famn och som yra.

Men är det som stick
av nålar eller knivar,
vilka då förmår skaka om hennes värld.

Då är det litet som att hon funderar på
att begå ett litet självmord
av ren hopplöshet och utmattning.

Då svävar hon omkring
precis som i ett moln
av lidande och medlidande.

Sedan går dagen och kvällen, natten kommer
med den dominerande sömnen och hennes egna drömmar,
scenerier, färger och känslor.

När morgonen åter gryr,
oavsett temperatur och väder utomhus,
har lugnet fått henne på rätt köl igen.

Efter att ha likt ett skepp
som kapsejsat i oroliga vågor
på ett som sinnlighetens upprörda hav.