Mitt krav på mina dikters sätt att tala
är jämvikt mellan fantasi och sans.
En tankens tuktan och en formens ans
är reglerna jag har som ideala.

Om mina verser börjar bli banala
och likna menlöst klotter, mest på chans,
har jag förlorat känslan för balans.
Detsamma gäller om de blir för smala.

Att dikta om det skira och brutala
på måttfullt sätt ger inte många fans.
I dagens poesi är det normala

att poetiken styrs av nonchalans
mot diktens vedertagna värdeskala.
Det enda tillåtna är tolerans!