Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

om Han finns II

Jägarförband, tuffa pix. Speciellt med svenska mått mätt.
Landet lagom. Landet trygghetsknarkande. Bilstolar och cykelhjälm.
Men inte främst tufft fysiskt. Även om dessa övningar också kostade på.
Ständiga armhävningar, ålandet, krypandet. Ålning medelst hasning tills
både armbågarna och knäna sprack upp. Huden som en ros utslagen.

Nej, det var den psykiska delen. Vad hjärnan hela tiden ville ömsom viska och ömsom ropa till känslolivet. Och känslorna. Din värsta fiende. Lyckorus som övergår i förtvivlan, utan vare sig rim eller reson. Inte psykningarna eller testerna i sig själv. Lätt att genomskåda och tränga undan. Skriken, glåporden, stressen, slagen. Man gjorde ändå allt i sin takt. Så fort man kunde – så fort kroppen tillät – så fort hjärnan hann registrera bortom dimman av trötthet och förvirring. Men dimman utgjorde ett skydd. Ett täckelse som dämpade allt det andra.
Man gjorde – genomförde – men i en dimmig alternativ verklighet.

Nej, den psykiska delen var lömskare än så. Den lilla stenen i kängan som växte per kilometer. Reaktionen på kylan, hungern och tröttheten när väl väntan inföll sig. Och rädslan. Rädslan för att göra bort sig, för att inte duga, för att inte leva upp till den standard man själv trodde att man hade – och som befälen visste att man inte besatt. Men den standarden som gjorde att man inte gav upp, inte slutade, inte försökte fly undan – även om kroppen stundtals gjorde det. Bara släppte. Vägrade. Den där sista armhävningen som resulterade i att ansiktet i slow motion – men tillräckligt snabbt för att göra ont – istället landade i gyttjan med ett läskande slurp som frestade en att vilja smaka, slicka i sig lite vätska på de torra läpparna. Men det gjorde man inte. Man trängde undan smärtan till vilan och vätskan till ett annat tillfälle. Men istället njut man euforiskt av den lilla vilan man hann unna sig. Det där extra andetaget, innan befälen rusade fram och överöste med sparkar och slag. Som man ändå inte kände – annat än dunsar i fjärran – på en kropp som inte längre var ens egen utan kronans. Dock utan allt annat än kröning.

Den där inre dialogen man hela tiden var tvungen att vinna. Bestämma sig för hur mycket gnälltankar och snyftkänslor man hade råd att tillåta sig. Det blir alltid värre framåt natten. Om man inte sov. Då var allt bättre. Eller hade en dag framför sig av permission, Då eldvakten utgjorde en stund av ren njutning, även om man visste att de drog in permissioner på oregelbunden basis, just för ditt eget psykiska jags utvecklings skull. Att aldrig riktigt veta. Alltid viktigt att veta. Ta det som kommer och släng resten på den mentala soptippen. Ät maten nu – imorgon väntar annan manna från trossens himmel – eller inte. Men den som spar han har – bara tills någon annan den tar. Och de gjorde befälen ständigt. Tog. Tog permissioner utan hänsyn till gnäll ifrån vare dig, din flickvän, mamma eller någon utanför deras intressesfär. Mat, godis, snus, värktabletter. När, var, hur? Kronan gav och kronan tog så tig och bit ihop. Låt smärtan lindra din själ och styrka ditt sinne. Men behåll detta i minne. Ät nu. Sen kan komma väldigt sent. Och tacka för det du har. Kvar.

Löpningen över backen i stilla duggregn. Dropparna svalkar och retar törsten på samma gång. Full packning och knäna tävlar med skoskaven om att skrika högst. Men du vinner. För det är du som skriker. På situationen. På mjölksyran. På backhelvetet som vägrar ge med sig mer än ett par millimeter i taget – i alla fall rent visuellt. Meter för meter. Och du skriker. Och befälen också – uppmuntrande. De tror du skriker i stridens hetta. Eller så har de själva varit med. Och vet att skriken alltid riktar sig åt två håll. Du hatar dem. Och de älskar dig för det.
En del i en högst märklig pedagogik.
Upp för backen. Sedan bara en halv mil kvar till förläggningen. Maten, toan, duschen, värmen, vilan. En halv mil. En hel evighet. Överröstar gnället med mer skrik. Någon ger upp. Var det du? Nej, någon annan denna gång. Nästa gång ger du upp. Nej, att ge upp är inget alternativ. Mer skrik. Fler steg. Millimeter. Och så krönet. Lastbilsflaket. Förvåningen. Befälet. Grinet. Vargflinet. Skriket. Upp, upp, upp.

Och iväg. Andfådda i mörkret innan ögonen vänjer sig. Ser först bara tänder som grinar. Sedan siluetter av de som sitter runtomkring. Krängningar.
De som gav upp i backen. Fortsätter sedan löpturen oavsett den inre dialogen.
Vi är på väg tillbaka.
Tills befälen sliter upp presenningen. Ut, ut, ut.
Välartikulerade gossar. In, in, in.
Pekar med hela handen mot mässen.
Fort, fort, fort.
Jag älskar dem. Nu.

Så är också livet. En rent för jävlig lärare. Totalt obarmhärtig för ditt gnäll och dina känslor. Men Gud är god. Han vill dig väl.
Paradoxen människan måste lära sig att acceptera och leva med.
Ingen har levt bättre utan.
Och kursen. Framåt, uppåt. Inte ge upp. Vinn dialogen.
Och där vid krönet. När allt ser som jävligast ut.
Kan vad som helst vänta dig.
Eller inte. Eller vid nästa krön.

Hemligheten ligger inte i att inte ge upp.
Hemligheten ligger i att ge upp direkt.
Ge upp ditt gnat på gnat och tjat på tjat.
Och istället överlåta dig. Överlåta sig helt.
Till Livet och dess Herre.
Ta emot den krona som blivit dig given.
Och förvalta den rätt – men bär den på ditt sätt.

Du son till Adam och samtidigt konungslig arvtagare.
Dö för att leva. Ge för att få. Släpp för att fånga.




Prosa av Regular
Läst 194 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2022-05-11 00:51



Bookmark and Share


  Monica Lindgren
Plågsamt realistiskt. Vackert budskap i sista stycket.
2022-05-11

  Bibbi VIP
Skriver under på Grubbelmia !
2022-05-11

  Grubbelmia
Oj, vilken text. Berör mig ända in i märgen. "Den där inre dialogen man hela tiden var tvungen att vinna." Tack och kram! /Grubbelmia
2022-05-11
  > Nästa text
< Föregående

Regular
Regular