jag kan inte undgå förnimmelsen av jag är en försvarslös insekt i en global konflikt, somliga morgnar får jag kalla kårar av att lyssna på nyheterna, kärnvapenhoten från Ryssland, ödeläggelsen i Ukraina. och i min fantasi utspelas det otänkbara, det som vi nästan inte vågar prata om. när flyglarmet går om natten och jag springer ner i tvättstugan tillsammans med mina grannar. paniken i blickarna, de hastiga rörelserna, något barn som skriker i mörkret, hur alla omfamnar varandra och sluter sina ögon. och sedan den svarta hettan som strålar genom bebyggelsen, den massiva tryckvågen som drar fram över staden, hur jag på några ögonblick desintegreras till aska och sot, och inget barn kan längre höras skrika i tvättstugan. det är som om vi aldrig hade varit där, som om ingen någonsin hade varit där. kanske hinner jag ta en klunk sprit och några lugnande tabletter när flyglarmet går. kanske hinner jag skicka ett sista sms till någon jag tycker om. men jag begriper inte hur jag ska förhålla mig till allt detta, hur jag ska navigera genom samtidens ödesmättade terräng, där det förflutnas skogar står i brand vid horisonten. hela tillvaron som har skulpterats om på några månader, där en skugga har lägrat sig över landet. människorna bär något annat i sina blickar än vad de gjorde innan, människorna bär på de kärnvapenbestyckade missilerna i sina blickar, bär på Ukrainas förstörelse i sina tunga ögon. vi tvingas framleva våra liv vid randen till en avgrund, vid randen till det globala kärnvapenkrigets avgrund vaknar vi på morgonen och äter frukost, går till våra jobb, alldeles vid randen av denna avgrund äter vi tacos på fredagarna och kör barnen till fotbollsträningen på lördagen, vid den nukleära avgrundens rand skrattar vi, och älskar, och gråter.
jag är nödgad att be min läkare om att skriva ut nya sömntabletter, för jag finner det svårt att sova under skuggan som lägrat sig över landet, om nätterna är mitt sinne som ett surrande getingbo, och jag finner inget sätt att stilla det. det är som om jag befinner mig under vatten, där jag inte vet vad som är upp eller ner, och jag letar förgäves efter en utgång som inte finns. blott under vissa ögonblick lyckas jag glömma, när jag är absorberad av en bok, eller upptagen med mitt arbete. i visas stunder är allt som vanligt, öppet, ljust och ordinärt. men sedan så påminns jag återigen om det fragila i allt, det ömtåliga skrattet från barnen som leker i parken, den ömtåliga beröringen hos de älskande, allt är skört som vingarna på en dagslända, när jag lägger mig på kvällen kan jag höra vingslagen strax utanför, med subtila rörelser tar den sig framåt över landskapet, det bistra skymningslandskapet, en samtid nedstänkt i oro och förveckling, i konflikter och osäkerhet. det är som om allt har fått en ny axel, en ny dimension. livet och staden avtecknar sig mot en mörk fond av förintelse och atomvintrar, ett landskap där män i skyddsdräkter äter köttet från andra män i skyddsdräkter. den eviga kölden och mörkret som gör jorden steril och ofruktbar, bristen på mat och vatten, gängen som drar fram över bebyggelsen och plundrar människorna på sina sista tillhörigheter.
jag tycker om att titta på äppelträdet som står på min innergård, ibland när jag står vid fönstret så är det som om jag kryper upp i det som ett kattdjur och vilar på dess grenar. detta friska och livsdugliga äppelträd som står placerad i mitten av min tillvaro, där det bleka morgonljuset faller över dess knotiga grenar. och jag kan höra trädet växa inom mig, känna rötterna som slingrar sig ned i den fuktiga underjorden. jag bär inte längre på samma ögon som jag gjorde innan, staden har blivit en annan,