In på tunnelbanan kommer en ung invandrargrabb. Han trasslar sig förbi min omöjliga packning av dramaten och papperskasse med långa sticklingar som böljar ut likt tentakler. När han ska av tittar han i min kasse och säger "Det där är vindruva". "Japp" svarar jag. "Och det där är chili" fortsätter han. "Japp" svarar jag igen. "Jag kommer ihåg min farfar" säger grabben, "Jag vet inte vad det heter på svenska men han gjorde så här med äppelträdet". Han tar sina pekfingrar och lägger dem omlott. "Ympa" säger jag, "Det heter ympa på svenska ". "Ja" säger han, "Så det blir olika äpplen på samma träd". "Du hade en bra farfar" säger jag "och du skulle bli en duktig odlare". "Ha det gott" säger grabben och går av. Tvärs över sitter en äldre man och ler.

Jag hade köpt markduk på rullar. De stack upp ut dramaten och var i vägen för alla. In i vagnen kommer en äldre invandrare. Han tittar oavbrutet på mina rullar förbi tolv stationer. "Vad är det?" frågar han till slut. "Det är markduk" säger jag. "Jag ska anlägga en stor rabatt och det växer så tråkigt gräs där. Lägger jag på duken med gamla träklabbar och jord på, kommer inte ogräset upp men vattnet går igenom ner". "Åh, det blir bra, inget ogräs" säger han. Straxt ska jag av och ser då att hans kasse är fylld av stora blomfat.

Jag skulle ge bort ett valnötsträd. Det var mycket längre än jag tänkt mig. När jag kom ut från plantskolan med trädet i dramaten stannade barnen, lyfte armen med lilla fingret och pekade på det när jag gick förbi.

På bussen gick inte trädet in på höjden. "Ursäkta, ursäkta" sa jag när folk fick de stora bladen i ansiktet. "Det gör inget" sa folk ock log. "Jag kan flytta på mig så får ni plats" sa någon vänligt.

På pendelstationen blev barnen återigen förundrade. De kom av sig med stora ögon på det vackra och stolta trädet. Tågen har något högre takhöjd än bussarna men det är fortfarande omöjligt att manövrera ett valnötsträd utan att medpassagerarna samarbetar. Vilket de gör. Dessa tuffa, stressade stockholmare.