Solstrale… Vanmaktens korridorer möts av lysande maskrosbarn
hon hoppar mellan väggarna låtsas att golvet är en strid bäck hjärtat hoppar till av dunsarna det är hennes dunsar hon hör så stängs ljud ute av bomberna
taket fantiserar hon är himlen som täckt av glimmande stjärnor fast det är mögelprickar av fukten och snart kommer taket krossas men hon drömmer om att då ja då solen, det är då solen ska rädda henne
hon somnar med en tegelsten i famnen det är hennes enda vän i mörkret just nu men tegelsten sjunger vaggvisor ljuvliga när hon vaknar bjuder tegelsten på tea och smörgåsar gjorda av några bladskott
de dagar hon inte kan röra sig av smärta låtsas hon att hon är en förpuppad fjäril hon väntar tålmodigt på sin metamorfos iscensätter för sin inre syn en blomsteräng där ska hon dricka nektar och leva i frihet
nu är hon ett minne av vad hon en gång var ett krigsbarn som överlevde ett ögonblick en hårsmån från döden som svepte förbi nu sätter hon blommor kring halsen istället för en snara för hon minns - ja hon minns när hon mötte sitt inre lysande maskrosbarn som fick henne att överleva mörkret i världen
|
Nästa text
Föregående
Solstrale 
|
