I ljuset över min lekamen
tänker kvinnan fram barnet.
Som formas sakta.

Rakt över skötet,
bakom naveln,
inom livmodern.

Nu drar stormen genom mitt hjärta.
Sprungen ur kvinnans fagra leende
och gnistrande, ja skrattande, ögon.

Min mage knyter sig för verkligheten
som kastas fram mot alla mina sinnen.
Nu vet jag att livet hela tiden porlar fram
ur allt som finns.

Frodas, intar
och befäster sin seger
över allt som var dött och glömt.

Jag, som bara sett livet på långt avstånd
och alltid knutit min tanke vid mig själv.