flyttfåglar, vidöppna stränder utan någon näring, de stora containerfartygen som passerade i fjärran, också de vita sanddynerna som böljade fram mot det kalla vattnet. och jag finner mig själv förlorad i allt detta, inte närvarande men ändå närvarande, som om det bränner vid en punkt inom mig själv som inte är tillgänglig för min inre blick, det är fiktioner, tid som upplöses i nuet och blir gränslöst, nuet är ingenting, en utsiktspunkt, en vävstol där det förflutna och framtiden binds samman, sammanvävs tills det att de är ett enda väsen.
i fjärran kan jag se människorna i sina lummiga skogar, hur deras liv inte är mitt liv. att de stundtals verkar befinna sig på helt andra platser, länder som jag inte har tillträde till, länder med solnedgångar som färgar himlavalven i sobra färger av ömhet och tillförsikt. länder där människorna delar någon form av samhörighet, där de lever sina liv tillsammans i en intim väv av sorg och skratt, av äktenskap och skilsmässor, barn och barnlöshet, förlorare och vinnare. de befinner sig på andra sidan av ett gränslöst sund, och jag förnimmer den lummiga grönskan där borta, hur den liksom färgar av sig vid mina stränder, får dem att värka, bränna under mina fötter.
havet ger mig intrycket av att vara ett oerhört svalg, som bär på outgrundliga hemligheter, en urdålig entitet vars gränslöshet är som ett eko av tidens obundenhet, mitt hav är smärtsamt men samtidigt vidöppet, när jag står vid det så är det precis som om jag själv blir lika gränslös, obunden, odefinierad, mitt språk blir futilt när jag står vid havet, det sveper bort de yttre lagerna av mig själv, och jag står som exponerad inför mig själv, hudlös inför min egen blick.
jag kommer att tänka på dig, när du var här och skrev dina berättelser i sanden, dina ömtåliga ögon som berättade om gränslandet mellan havet och stranden, där en mödosam vår snart skulle prunka i skymningsljuset, där jag fann delar av mig själv i livet. men efterhand skulle vågorna från de stora containerfartygen svepa in över stranden, skölja bort spåren som fanns kvar, skölja bort språket som låg ristat i den sällsamma sanden, nu återstår endast kvarlämningar, spår av en vinterträdgård som aldrig skördades, en ihålig växtlighet som torkade ut och placerades mellan sidorna i ett bortglömt herbarium.
kråkorna flockas i den vindpinade tallen, deras svartblanka fjädrar får mig att rysa av subtilt välbehag, det är som om en ande har bosatt sig i trädet, en entitet med en mångfald av ögon som stirrar ut över mig och landskapet, kråkorna sitter i trädet som om de tillhör det, som om de alltid ha suttit i just det trädet. de ser sönderfallet och de outtalade sveken, brännpunkten under huden som strålar genom ett eko av det förflutna, hur timmen balanserar mellan min egen otillräcklighet och andra människors galenskap. kråkorna bär på tjära och rök i sina fågelbröst, eldar som bränner på hudens lidelsefulla transparens, utsattheten för blickarna som ligger fördolda i landskapet, människornas vitglödgade ögon smyger sig in som en radioaktiv bränslestav i en sjuksäng, det stillsamma förintandet innan jag till sist måste avlägsna mig från människorna.
någonstans bortom oceanens rand finns en skugga av mig själv, den vandrar där någonstans i väntan på att bli realiserad, den värker i tystandens sakrala överförbarhet, den är ett annat tillstånd, en fördold insjö av silver som breder ut sig i skogens vidsträckthet.
en stillsam övergivenhet färgar horisontallinjen grå, något som finns där dränkt i tystnad och förnekelse. ett föräldralöst barn som skriver dunkla hieroglyfer i sanden, en bön, någon som närmar sig världen och fjärmar sig från den på samma gång. jag är närvarande men ändå inte, jag drar fingrarna över den sällsamma sandens ytterlighet, känner dess vilsamma flyktighet, ser hur den skingras till knappt förnimbara skuggor när vindarna griper tag i den. hur sanden egentligen ingenting är, hur sanden är marken som breder ut sig under mina fötter,