en flicka gick gråtandes

i färgglad klänning

hastigt av och an

längs Gamla Stan

bland tusen turisters

tätaste steg

såg hon nog ingalunda

någons ansikte

bara monotona myllret

av ohyggliga myriader

som ett vidöppet fängelse

just vingklippt henne

bortkommen från sina

föräldrar eller liknande

fick överhettad fantasi

krampaktigt kalla kårar

innan sommaren ens

hunnit infinna sig

emellertid snart

kunde anas en lättnad

i flickan blick

när fem främmande kvinnor

samtidigt märkte

fjärilens belägenhet

ljusår ifrån Hagaparken

minsann inget museiföremål

javisst, alla stannade

så att jag slapp

försöka lägga mig i

och utreda trasslet

ur tårarna

som mammor ämnar

behärska bäst

de bad henne peka

på tid och rum

utan minsta skärm

påminde mig alltmer om

ett par förträngda tillfällen

när mitt liv upplevt sig

helt utom kontakt

trots att jag frivilligt rusat iväg

av stoltaste nyfikenhet

ändå förtvivlat vilsen

ganska förfärligt ensam

mitt i varuhuset

under många sekunder

tills återkomsten naturligtvis

ordnade sig igen

även som 34-åring

första besöket i Rom

när gruppen plötsligt

kommit på helt andra vägar

än mig som dröjde kvar

vid Spanska Trappan

infann sig en

djup fläkt

av ren och skär

dödsångest

eller dylikt